Hur våga prova igen?
Beklagar ditt missfall! I första skedet är det kroppen som ska läka. Det går ju ganska snabbt trots allt. Psyket och det känslomässiga är en annan sak. Lite beror det på om det var ens första barn, första missfall eller om man har barn eller haft flera missfall. Och hur mycket man kämpat för att ens få ett barn och hur gärna man vill ha ett barn.
Jag fick missfall v.11 med mitt första barn. Då hade vi försökt nästan 2 år och gjort IVF. Det var ingen tvekan om att vi skulle försöka igen för vi ville så gärna ha barn. Jag sörjde enormt mycket, kunde inte se gravida efter det som hänt och tyckte livet var allmänt orättvist. Men ett missfall är ju normalt tänkte jag och vi fortsatte kämpa. Det tog 8 år och 3 missfall till innan vi fick barn. Då var jag rätt blasé vid sista missfallet. Gången därpå jag blev gravid hoppades jag inte ens på barn. Att ens hoppas gjorde för ont. Vi ändrade dock en del mediciner och tänk- det blev barn! 
Jag trodde dock inte på det förrän ungen föddes levande. Oron fanns där hela tiden. Även med andra barnet som vi körde med samma mediciner. Men det var värt att fortsätta försöka och kämpa vidare.
Du kanske känner annorlunda. Det kanske inte är värt kampen och oron att bli gravid en gång till bara för att ev. få barn. Och det är okey att känna så! Men vill du ha barn/fler barn så försök igen när du känner att du orkar. Var det ditt första missfall så är det ju tyvärr väldigt vanligt. 2 missfall är lite ovanligare och 3 mycket ovanligt. Chansen att det ska gå bra ökar för varje gång.
Det finns mediciner man kan prova som kan förhindra missfall så du kanske kan prata med en läkare om det innan du fattar ett beslut. Just nu måste du inte bestämma dig åt nåt håll.
Nu ska du låta kropp och själ återhämta sig så gott det nu går. Sörja, gråta, vara arg, prata med nån kurator eller nån annan du känner förtroende för om du känner att du vill prata av dig.