Halloj!
Jag vill gärna vara med! Kul att följa andra i denna resa!
BIM 25/8, 28 år.
Det här är första gången vi ska ha oskyddat sex ens så är väldigt pirrigt! Jag har läst igenom tråden och känner mig helt lost. Jag har inte kört med ägglossningstest eller kollat mitt sekret. Har en mensapp där det står att jag har hög chans att bli gravid nu och några dagar framåt. Räcker det?
Måste börja läsa på känner jag!
Tänker att det är en väldigt bra början! De tre första månaderna följde jag endast när appen sa gällande fetila dagar enl. en cykel på 28 dagar. Men då hade jag noll koll på hur min cykel ser ut. Idag vet jag att min cykel är allt ifrån 32 dagar till 40 dagar, vilket innebär att de dagarna vi hade mest sex på inte var under mina fertila dagar haha.
Hade jag varit du hade jag verkligen börjat kartlägga min cykel för se hur lång den är mm. Och ha sex under hela cykeln! Det är ju väldigt vanligt att ÄL inte kommer på standard dagen dvs cykeldag 14 : )
Tänkte mest att vissa har kan ja olika lång lutealfas, dvs att tiden mellan ÄL och men inte är 14 dagar, de kan variera från 10 dagar till 16 dagar. Så med en cykel på 28 dagar kan ÄL komma på cykeldag 18 ist för 14 tex! Men du känner din egen cykel bäst! Sen personligen orkar jag inte ha sex varje dag utan har de varannan under fertila dagar och typ var tredje under resten av cyklen (spermier kan leva upp till 5 dagar men vill safea) : )
Haha ja, jag kan säga att jag visste jack shit om fertilitet när jag började! Jag och min kille hade en föreställning av att vi slutat skydda oss och Bam så blir man på smällen, för de är alltid det man har hört. Detta är 5 försökte (försökt sedan slutet av februari) och jag önskar verkligen att jag hade vetat innan att detta inte alltid är en dans på rosor. Men försöker hålla hoppet uppe, 6 månader är fortfarande inom det "normala" spektrumet då att säga. Hoppas det går vägen för er snart!
Clareblues hemsida förklarar fertilitet på ett bra och enkelt sätt, han borde kanske kolla där?
se.clearblue.com/hur-blir-man-gravid
Tänker väl att beroende på när man har ÄL under cyklen så kan olika kvinnor bli gravida under olika stadier i cyklen. Någon har sina fertila dagar runt CD 10 och andra runt CD 25. Men man kan bara bli gravid under de 5 dagarna runt ägglossningen.
Jag är en ganska easy going person som sällan oroar mig i onödan och när vi började denna processen var jag typ, vi tar de som de kommer och litar på kroppen, typ så. Nu vill jag inte alls projicera mina känslor på dig, men detta är det värsta jag har varit med om. Tänker på att bli gravid säkert 50 gånger om dagen och vill gråta över att det varje dag haha. Trodde aldrig att det skulle ta sån här "långt" tid. Dagarna fram tills mensen känns det som jag ska bli galen då jag överanalyserat varenda känsla i kroppen. Varje månad när jag fått min mens har det känns som en otrolig sorg. Har dessutom katastroftankar i och med mina långa cyklar och att något ska va fel. Ja du hör ju!
MEN med det sagt kanske det inte alls blir så för dig! Vi alla är olika och hanterar saker olika. Och förhoppningsvis kanske du hanterar det bättre än jag eller får ett plus tidigt. Men vi på denna sidan finns varje fall här för att bolla tankar och känslor, något som hjälpt mig otroligt : )
Jag har en fundering kring glidmedel. Vet inte om det tagits upp tidigare här men jag läste att glidmedel kan försvåra chanserna till att bli gravid. Att det blir svårt för spermierna att ta sig igenom. Jag har ingen aning alls om det är sant eller inte.
Jag brukar använda glidmedel kanske 70% av alla gånger vi ligger men har planerat att inte göra det nu när vi ska försöka. Då får vi skippa långa samlag och köra på lite kortare istället.
Är det något ni som använder glidmedel tänkt på? Hur gör ni?
Hej tjejer,
Jag är helt förstörd. Behöver råd..
Jag och killen skulle ju för första gången försöka skaffa barn denna månad. Jag har snart ägglossning men vi har inte hunnit ligga något än pga jobbtider. Idag sa jag åt honom att komma hem tidigare så att vi kunde försöka. Då fick jag som svar att han ändrat sig och inte alls vill! Så började han prata om att tanken stressar honom och att han vet att han vill ha barn innan han är 30 iallafall. Det är om TVÅ ÅR?! Alltså jag vet inte hur jag ska reagera är så himla ledsen just nu och bara gråter.
Vem vill ha sex på kommando? Då skulle jag också bli stressad och tappa lusten.. låt sexet komma naturligt så kommer även bebis det också.
Näää fyyy vilken besvikelse. Ni får väl prata igenom det tillsammans ordentligt så får han beskriva vad han menar och varför han inte längre vill.... Vad säger att man är mer redo om två år. Kan barn någonsin komma vid precis rätt tillfälle liksom. Hoppas han ändrar sig. Blir ju en fruktansvärd besvikelse för dig och tycker nog han även borde tänka på dig.
Kanske kan ni ändra taktik och försöka anpassa er så det blir mindre press kring försöken..
Stort lycka till <3
Hej!
Förstår verkligen att du blir ledsen och besviken, särskilt som detta verkar vara något ni tidigare varit överens om och planerat för. Jag har varit i samma sits med min sambo under flera år, att han inte velat och jag har längtat som en galning, så har fått min beskärda del av de svåra känslor och situationer som uppstår. Mitt tips är att prata, prata, prata med varandra. Han får sätta ord på vad det är som känns läskigt/svårt etc och bli lyssnad på, du får förklara hur mycket du längtar och varför du blir ledsen. Även om barn ju är svårt att kompromissa om, kan man ju i alla fall göra sitt bästa för att möta och visa förståelse för varandra från varsitt håll. Ofta tycker jag att det är så lätt att missförstå varandra trots att man tror att man är överens eller har pratat igenom något. Din kille kanske också behöver bli påmind/informerad om hur det ofta går till när man ska försöka få barn, dvs att det för de flesta inte går på en gång och att man ju sen också har många månader på att mentalt och praktiskt ställa in sig på att ett barn är på väg... Åtminstone min sambo trodde i början att vi typ skulle sluta med kondom och sen - plopp! - skulle det komma en läskig bebis.... :) Då behöver man bli lite upplyst...
Hoppas att det ordnar sig på bästa sätt för dig och er <3
Usch, så jobbigt det låter. Förstår att du blir både frustrerad och ledsen. Som du säger brukar det ju inte vara någon höjdare att prata om svåra saker via telefon. Detta livsavgörande ämne måste ni nog stöta och blöta tillsammans när ni ses. Jag och min sambo har varit tillsammans i nio år och under hela tiden har jag velat ha barn, men inte varit helt redo att börja försöka pga studier, dålig ekonomi etc, förrän nu. Han har gått från att inte alls vilja, till att kanske kunna tänka sig någon gång, till att typ senaste året säga ja, men fortsatt vara rädd och stressad. Så för oss har det tagit väldigt lång tid, med enormt många samtal och tårar bakom oss. Men också med en vilja att hålla ihop och att förstå varandra.
Jag kan förstå känslan av att bli stressad och orolig och vilja få till de perfekta förutsättningarna, som din kille verkar vilja. Livet ska förändras fullständigt, såklart att det är läskigt. Så kan jag själv känna, trots stor barnlängtan. Men för er som har bra inkomst och stabilt jobb, låter det spontant som att det egentligen är nåt annat som spökar för honom, än det ekonomiska och jobbsituationen. I så fall behöver han rannsaka sig själv och kunna prata med dig om det. Att bli stressad och vilja byta ämne blir ju verkligen ingen långsiktig lösning, och det måste han ju själv inse. Det kommer troligen aldrig komma en tid i livet, då det är den helt optimala tidpunkten på alla sätt att försöka få barn, så det kravet måste man (han) försöka släppa...
Hej allihop!
Jag har nyligen hittat hit till FL och läst hela tråden och försökt klura ut hur man kommenterar :) Jag är 32 år och är inne på andra försöket med sambon, längtar efter första barnet. Är nu på ÄL + 8, med BIM 13/8. Har sen ÄL + 3 haft nån typ av mensvärk dagligen, väldigt diskret men ändå kännbart. Idag tycker jag att det är mer, och jag är såklart orolig att det fakiskt ÄR mensvärk...Det vore inte första gången mensvärken kommer tidigt, dessvärre.
Ni som varit gravida och haft förkänningar innan ni plussat, hur har det varit för er? Har ev magont känts mer och mer eller hållit stabil nivå?
Har läst allt du har skrivit TS och jag beklagar verkligen den situationen du befinner dig i nu! Jag tycker inte alls det är orimligt att du känner att du sörjer och att du är sviken på något sätt. Det som är konstigt med processen att skaffa barn, för långa varje fall, att så fort man bestämmer det blir det så verkligt, som att barnet nästan finns i ens huvud och väntar på en (om de makes sense?).
Jag har aldrig varit i din situation och det är svårt att säga hur du ska göra. Det låter nästan som att det handlar mindre om praktiska saker som jobb och pengar, för de verkar inte vara ett större problem riktigt, utan att han inte är redo som person. Sen är det ju en sjukt läskig sak, vet att min kille inte kunde komma de första gångerna för att han blev lite "nervös" typ. Han kanske behöver en liten period nu att vänja sig vid tanken ? Håller med i vad du säger, skaffa barn kommer alltid vara det mest skrämmande som finns. Tänker att det är skrämmande eftersom det är det största man kan göra.
Ni kanske kan fortsätta ha en dialog om saken, låta saker smälta och ta upp alla infallsvinklar. Sen behöver du kanske tyvärr fatta ett beslut om du kan leva med det ni kommer fram till.
För min sambo har det handlat om många saker i kombination. Dels stress över det ekonomiska och att han velat ha fast jobb och säker inkomst. Sedan har han haft funderingar över papparollen; han har själv ingen jättebra relation med sin egen pappa och tänker väl på hur det ska bli om/när han själv får barn. Han har också varit rädd inför det stora ansvaret, att själv behöva ?bli vuxen? på riktigt, prioritera någon annan än sig själv i första hand och veta att det är ett ansvar som aldrig tar slut. Han har inte haft små barn i sin närhet under uppväxten heller och inte fått en känsla för vad som är roligt och fint med barn, och vilken ömsesidig, oändlig kärlek man utvecklar; han har mest associerat barn med små jobbiga varelser som skriker på bussen... Ovanpå det oroar han sig över vad det ska göra med vår relation, man hör ju så mycket om hur slitiga småbarnsåren är och hur vanligt det är att föräldrarna inte håller ihop. Han och jag har det bra som det är nu och då känns det väl läskigt att göra en så stor förändring som man inte kan kontrollera riktigt hur den blir. Allt detta är tankar som jag förstår, och själv kan dela, men för min del har jag hela tiden haft en grundlängtan och alltid vetat att jag vill ha barn om jag bara kan. Så vi har pratat mycket om oron och allt det ovissa och jag har försökt förklara att jag tror att det är svårt att föreställa sig hur fint det är att bli förälder, att det är normalt att inte känna sig riktigt redo och tycka att det är läskigt, men att man växer in i rollen och också förhoppningsvis kan få hjälp att klara det, med hjälp av familj och andra skyddsnät omkring en. Många har klarat det före oss, så då borde väl vi också fixa det, tänker jag :)
Jag förstår verkligen känslan av sorg som du beskriver. Jag har också varit så ledsen och sörjt och längtat efter det där barnet som inte finns. Sen har jag också undrat förstås om det handlar om att min sambo i grunden inte vill vara tillsammans med mig eller inte vill ha barn med just mig. Det är också frågor som jag fått ställa till honom förstås.
Jag har lyssnat mycket på podden Jag vill ha barn, som handlar om barnlängtan. Där beskriver de ofta hur det att leva med ofrivillig barnlöshet, är att leva i kris. Jag tänker att ofrivillig barnlöshet finns i många former och kan ha många orsaker, och att en av dem kan vara att leva med en person som inte delar ens längtan. Det har hjälpt mig att tänka så, för det har på nåt sätt gett mig själv mer förståelse för varför jag känt mig så ledsen. Man kan ju tänka att det gäller för dig också nu, när du fick ett besked du inte alls var beredd på; att sorgen du känner nu hör ihop med en slags krisreaktion, om du förstår hur jag menar.
Hej igen! Förlåt sent svar. Hoppas det går bra att prata med din kille när ni väl får tid att sitta ner i lugn och ro tillsammans. Även om han kanske inte ens formulerat för sig själv varför det plötsligt tog tvärstopp för honom med barnfrågan, behöver han ju för din och er skull fundera och försöka formulera sina tankar, så att du har en chans att förstå honom. Det kan ju säkert vara bra för dig också att få uttrycka dina känslor och hur du tänker kring barn, hur viktigt det känns för dig. Hoppas att ni kan få tillfälle att prata snart.
Ja, podden är väldigt fin och jag rekommenderar den verkligen. Den behandlar många typer av orsaker till barnlängtan, förvisso inte så mycket om att vara ensam i ett förhållande om att vilja ha barn, men jag tycker ändå att jag fått mycket stöd och tröst av att lyssna på den. Hoppas att den kan hjälpa dig med! <3
Hej!
Usch, vad tråkigt, förstår verkligen att du blev ledsen. Jag är BIM-2 och testade också negativt imorse. Känns som att det är kört den här månaden, men försöker komma ihåg att på testet jag tog (Lloyds tidiga graviditetstest) får typ 20% av gravida kvinnor negativt testresultat två dagar före väntad mens. Så hoppet är väl egentligen inte ute, även om jag inte vågar hoppas riktigt... Kan inte motsvarande siffror för testet du tog, men det är säkert inte många test som har helt tillförlitliga resultat så många dagar före BIM. Håller tummarna för positivt för dig om några dagar! <3