Primulina skrev 2020-07-02 20:42:21 följande:
Vi är i ganska samma sitta hör jag. Jo det är lågt AMH 0,4 men det var under tiden jag inte hade haft mens på 2 år så tänker ändå att jag kanske har starta om igen. Jag är dock utdömd på min utredning och de va beredda att försöka 1 ivf försök men vill förbereda mig på äggdonation och det var 1 år sen nu. Så mina chanser är inte så stora men jag försöker leva på hoppet, för man vet inte vad som kommer att hända. Kanske börjar jag funka normalt nu med en jämn menscykel. Det är bara att vänta.
Men det är lättare att leva med mens än utan. Jag har haft alla gravidsymtom som finns plus massa annat som jobbigt dreglande. Jag blockar alla bäbisar barn funkar dock att se på fortfarande. Med bäbisar är det som att man måste titta och undra hur det skulle va vilket jag mår bäst av att slippa.
Min övervikt ligger också mycket i psyket vilket jag jobbar med nu. Så mår mycket bättre men när man grottar i gamla beteenden, tröstkänslor mm så är det lätt att snubbla men jag tror att lösningen finns där och blir bättre snart. Så jag tar den långa hållbara resan för att panikbant löser bara ut ångest och depression.
Jag har också gått på letrozol så vet hur den medicinen kan sätta sig på hjärnan. Hoppas du mår bättre snart och att du får det du längtar efter. Hur många där är det och vänta?
Ja, då är det kanske inte jättekonstigt om äggstockarna inte svarade så väl. Ingen mens innebär ju ingen ägglossning. Blir så himla frustrerad när vården är så snabb och otrevlig (och i många fall okunnig), det finns nämligen förbaskat jäkla mycket man kan göra själv för att cykeln ska rätta till sig och komma igång igen.
Om du idag har regelbunden mens så har du även regelbunden ägglossning, och då är det till att försöka få den så himla bra som det bara går, vilket man oftast kan göra med lite lätta om än besvärliga livsstilsförändringar.
Du har verkligen helt rätt tänk låter det som, att du vill ta den längre resan och faktiskt bli bättre på djupet.
Alltså det blir liksom inte smartare än så, för de som bara slänger plåster på och tvingar kroppen genom IVF när de inte mår bra, hur orkar de sen med en bebis när den väl kommer med det enorma de kräver? Man måste må bra för att orka vara mamma liksom. Känner bara att jag vill ge dig en bamsekram, känner igen mig så himla mycket. Har själv gjort en enorm psykologisk resa för att hantera gammalt skit, och även lite nuvarande skit, och det är allt annat än lätt. Har du hjälp av någon att bearbeta allt?
Idag är jag på ÄL+5, har 8 dagar kvar tills mensen förhoppningsvis inte kommer. ;) Har dock haft mer fysiska symptom från letrozolen den här gången, men nu tog jag bara 1 tablett om dagen istället för 2 som sist. Då fick jag både självmordstankar och sprucken cysta..
Är superkänslig för alla typer av hormonell behandling, så med endometriosen är det inte säkert vi kan göra IVF om det kommer till det, men vi får se helt enkelt!