Anonym (Ts) skrev 2020-06-28 20:45:06 följande:
Konstigt att jag inte ska lägga mig i. Men när de var yngre så skulle jag både vabba och hämta dem tidigt om jag sluta tidigt. Jag hade inte bott så.här stort eller ens i den här stan om de inte funnits. Jag betalar hälften av allt här hemma, jag lever här med dem i vårt hem. Jag älskar dem och har levt många år med dem. Varannan vecka i över 8 år och du menar att det är att lägga sig i. Vi bor ihop, vi är en familj. Om jag inte ska lägga mig i dem varför lägger du dig i främlingars liv då med åsiker?
Det du beskriver sker i en kärnfamilj också.
Du måste acceptera att tonåringar blir helt förvandlade från de där gulliga små barnen, under några år. De slutar tycka det är roligt att hjälpa mamma/pappa städa, baka eller vita tvätten, vilket de kanske gjorde som yngre. För bara ett par år sen hade vi supermysiga filmkvällar med barnen, snacks och bara härligt. Nu har vi 5 tonåringar och ingen vill se på tv med oss längre. Det är så det blir och det är inget att tjata på dem om, visa sin besvikelse eller bli ledsen för. De ska bli vuxna och successivt mer självständiga.
4 av våra 5 sitter allra helst vid sina datorer om kvällarna. Vi sitter i tv-soffan och väljer serier som vi vuxna vill titta på. Ny fas i livet. Vi har väldigt bra relationer till alla ungdomarna, vi har trevlig när vi äter ihop (vilket inte sker alltid eftersom tonåringar har fullt med annat i sitt liv) och plötsligt, vid en och annan em/kväll så vill plötsligt någon/några av dem spela kort eller sällskapsspel - då gör vi det! Hade vi tjatat och tvingat dem till det mer än när de själva vill så hade vår relation till dem helt säkert varit mer spänd.
Du måste separera dig själv känslomässigt från detta - det är så här att ha tonåringar.
