Ambivalens tre barn

Här tycker jag att du ska göra som föreslagits att göra en lista på vad du är rädd för ska inträffa och vad du är villig att göra för att lösa problemet.

Utgå ifrån att du blir oplanerat gravid och försök känna vad det innebär just precis nu. Vad känner du? Vad tänker du? Vad vill du precis nu?

Vad är det värsta du är rädd för? Och vad är helt ok att acceptera?

Vad är din man villig att ställa upp på? Finns tankar på abort nånstans?

Försök spalta upp på ett papper vad det egentligen du tänker på och om du verkligen vill genomföra en graviditet?

Att inte välja är ju också ett val.. Dvs att låta tiden gå och på så sätt smita undan ett aktivt val är ju också ett sätt att välja. Vad är du mest rädd för, att något ska drabba ett ofött barn eller att det ska bli försent att ens bli gravid?

Här tycker jag att du ska göra som föreslagits att göra en lista på vad du är rädd för ska inträffa och vad du är villig att göra för att lösa problemet.

Utgå ifrån att du blir oplanerat gravid och försök känna vad det innebär just precis nu. Vad känner du? Vad tänker du? Vad vill du precis nu?

Vad är det värsta du är rädd för? Och vad är helt ok att acceptera?

Vad är din man villig att ställa upp på? Finns tankar på abort nånstans?

Försök spalta upp på ett papper vad det egentligen du tänker på och om du verkligen vill genomföra en graviditet?

Att inte välja är ju också ett val.. Dvs att låta tiden gå och på så sätt smita undan ett aktivt val är ju också ett sätt att välja. Vad är du mest rädd för, att något ska drabba ett ofött barn eller att det ska bli försent att ens bli gravid?

Jag förstår så väl vad du menar med oron över att eventuellt vara gravid Prinsessan. Jag kände så direkt när vi hade haft oskyddat sex när vi började försöka göra bebis tre och fyra. Jag fick typ panik, ångrade mig omedelbart. Hjälp!! Med trean hade vi bara sex en enda gång och ändå blev jag gravid. Det tog några veckor att smälta det men jag blev mycket lugnare så fort jag hade landat i det och det kändes helt rätt ganska snabbt efter att jag testade positivt. Jag tror att det är rätt vanligt att känna som du gör (och jag gjorde!) :)

Om man pratar om katastroftankar och oro för att en ny bebis ska vara sjuk eller ha missbildningar osv, så brukar jag ibland tänka att det kan vara precis tvärtom också. Jag har vänner som bara har ett barn och jag som är orolig av mig undrar ibland hur de vågar att bara skaffa ett barn. Tänk om något händer med det barnet! Det är såklart katastroftankar det med, men ibland när jag ser mina egna fyra så tänker jag att det är ganska osannolikt att något hemskt händer dem alla ?:) Så man kan ju katastroftänka positivt om att skaffa fler barn också, haha.

Jag har exakt samma tankar. Har två barn som är 5 och 3 men längtar efter en till, dock är jag orolig över samma saker som du är. Vi har denna månad försökt och jag väntar nu på att ta gravtest och har en inre panik över att eventuellt vara gravid. Vet verkligen inte hur jag ska tänka.....

Tror att denna rädsla håller mig tillbaka mer än jag först hade trott. Jag är så tacksam för mina barn och känner mig nästan girig som önskar ett till barn. Är ju så mycket som kan gå fel och jag borde ju vara glad och tacksam över de fantastiska barn jag fått, men ändå kommer längtan i tid och otid..

Jag har exakt samma tankar. Har två barn som är 5 och 3 men längtar efter en till, dock är jag orolig över samma saker som du är. Vi har denna månad försökt och jag väntar nu på att ta gravtest och har en inre panik över att eventuellt vara gravid. Vet verkligen inte hur jag ska tänka.....

Tror att denna rädsla håller mig tillbaka mer än jag först hade trott. Jag är så tacksam för mina barn och känner mig nästan girig som önskar ett till barn. Är ju så mycket som kan gå fel och jag borde ju vara glad och tacksam över de fantastiska barn jag fått, men ändå kommer längtan i tid och otid..

Jag tog ett test imorse som var negativt. Är osäker på om jag ska få mensen på torsdag eller lördag. Känner mig ganska nere och som om mensen är på gång. Vilket känns konstigt för jag är ju fortfarande osäker på om jag vill ha barn med just samma anledning som du skriver, att det känns så egoistiskt :(

Jag är 29 år, så tid tänker jag att det finns utifrån den aspekten, dock har jag växt upp med syskon med stor åldersskillnad och inte upplevt det som optimalt, därför vill jag inte ha för stor åldersskillnad mellan mina barn så det känns som om det är snart eller inget.

Det är cirka 10 års skillnad. Vi är alltid i så annorlunda livsskeden jag och min syster så det känns aldrig som att vi har så mycket gemensamt tyvärr. Jag lever familjeliv och hon partyliv, och det känns tyvärr som det kommer hålla i sig ganska länge. Jag hade gärna velat ha en närmare relation men finner det svårt att hitta gemenskapen.

Det känns mest som en besvikelse tyvärr :( men vet inte heller om jag orkar försöka en gång till för måendet har ju pendlar från förhoppning och en graviditet till förtvivlande över att eventuellt vara gravid.

Är i samma sits. Har 2 barn 5,5 år och snart 9 år och funderar på en sladdis. Känns som det är sista rycket då jag är 39,5 år. Nu är det bekvämt med större barn och undran om att börja om med bebis är rätt om det ens går. Har funderat på detta sedan ett par månader. Sambon säger okej ibland och ibland vill han inte alls. Jag hade foglossning med mina 2 från det att jag plussade så troligtvis skulle det bli likadant igen. Jag har aldrig blivit återställd efter förra graviditeten 2014 utan dras med värk i bäcken varje dag av och till. Ändå så funderar jag på en tredje. Blir inte klok på mig själv.

Jag vet inte. Ena dagen vill jag nästa dag inte. Du?

Det är cirka 10 års skillnad. Vi är alltid i så annorlunda livsskeden jag och min syster så det känns aldrig som att vi har så mycket gemensamt tyvärr. Jag lever familjeliv och hon partyliv, och det känns tyvärr som det kommer hålla i sig ganska länge. Jag hade gärna velat ha en närmare relation men finner det svårt att hitta gemenskapen.

Det känns mest som en besvikelse tyvärr :( men vet inte heller om jag orkar försöka en gång till för måendet har ju pendlar från förhoppning och en graviditet till förtvivlande över att eventuellt vara gravid.

För att tillägga så försökte jag se till det långa loppet med en stor familj och försökte att inte fokusera så mycket på besväret den flesta tiden med småbarnsåren och sömnlösa nätter. Det är så kortlivat. Jag fick till och med övervinna mitt starka ogillande att vara gravid hos en psykolog och trots ett antal panikattacker ( jag avskyr att vara gravid) så höll jag alltid fokus på det långa loppet.

Jag förstår så väl vad du menar med oron över att eventuellt vara gravid Prinsessan. Jag kände så direkt när vi hade haft oskyddat sex när vi började försöka göra bebis tre och fyra. Jag fick typ panik, ångrade mig omedelbart. Hjälp!! Med trean hade vi bara sex en enda gång och ändå blev jag gravid. Det tog några veckor att smälta det men jag blev mycket lugnare så fort jag hade landat i det och det kändes helt rätt ganska snabbt efter att jag testade positivt. Jag tror att det är rätt vanligt att känna som du gör (och jag gjorde!) :)

Om man pratar om katastroftankar och oro för att en ny bebis ska vara sjuk eller ha missbildningar osv, så brukar jag ibland tänka att det kan vara precis tvärtom också. Jag har vänner som bara har ett barn och jag som är orolig av mig undrar ibland hur de vågar att bara skaffa ett barn. Tänk om något händer med det barnet! Det är såklart katastroftankar det med, men ibland när jag ser mina egna fyra så tänker jag att det är ganska osannolikt att något hemskt händer dem alla ?:) Så man kan ju katastroftänka positivt om att skaffa fler barn också, haha.

Alltså för mig är det så att jag ofta oroar mig för saker, det gäller inte bara graviditet. Så min oro är ganska konstant. Men den där känslan av att jag inte ville vara gravid, som jag kände när jag insåg att jag faktiskt var gravid, den gick över på två veckor kanske. Och oron blev iaf mindre och mindre ju längre graviditeten gick. Visst kom den och gick, men sån är jag som person (tyvärr), och som jag skrev tidigare här i tråden så jobbar jag väldigt mycket med att inte låta min oro styra mitt liv. Hade oron fått styra så hade jag inte fått fler än ett barn. Och det hade, för mig, varit djupt tragiskt.

Apropå hur syskonen tog att få en bebis i familjen så har jag också en 7-åring och en 5-åring. De ÄLSKAR sin lillebror. Alltså älskar honom så mycket. Det kändes som att de äntligen var mogna att kunna älska en bebis. Vi har ca två år mellan varje barn så varje barn har blivit storasyskon när de har varit två år, och det har varit ganska jobbigt varje gång. En tvååring är ju inte redo att älska någon annan än sig själv. Men nu när de äldsta barnen var 5 och 7 så var de verkligen öppna för att vara storasyskon på riktigt. Äldsta är helt fantastiskt med sin lillebror. Nattar, gosar, leker och passar honom gärna. Hon blev helt förälskad i honom redan på BB och ville inte låta mig hålla honom knappt. Så det var verkligen kärlek vid första ögonkastet.