Ambivalens tre barn

valentina2012 skrev 2020-06-24 23:23:54 följande:

Har två barn på 5 och 7 år. Har alltid egentligen velat ha tre barn men under de intensiva småbarnsåren har de tankarna legat på is. Nu är jag 35 och känner lite nu eller aldrig. Ibland längtar jag så det värker i kroppen men känner en oerhört stor tveksamhet samtidigt som stoppar mig - rädslan bottnar sig i den stora förändring i allas våra liv det skulle innebära med ett till barn, och det faktum att man inte har några garantier för att det bara blir mysigt och roligt. Plötsligt är jag rädd för allt som kan gå fel under en graviditet och förlossning, vilket jag inte var med de andra. Har haft väldigt lätta graviditeter och förlossningar innan. Är så väldigt rädd att få ett barn också som kräver väldigt mycket av vår tid pga funktionsnedsättning eller sjukdom att de andra två barnen ska få stå tillbaka och därmed få ett väldigt förändrat liv. Att allting vi har ska slås i spillror och alla ska bli olyckliga. Men jag har velat såhär i månader nu och längtan och tankarna finns ju kvar. Hur har ni andra gjort som tvekat såhär? Bör jag lyssna på den känslan av tveksamhet eller på mitt hjärta som längtar? Hur vet man? Hur har ni andra gjort som varit i samma tankar? Är rädslan ett tecken på att jag borde avstå? Det tär något fruktansvärt detta på mig.. Inget av alternativen känns som det väger över mer än det andra. Hjälp!

Hej!

Jag har i många år haft problem med ångest, och har gått i terapi på grund av det. Innan jag blev gravid med mitt tredje barn var jag mycket orolig för just det du beskriver, att något skulle gå fel under graviditeten, med bebisen eller mig. Vi hade ett väldigt bra liv med två friska barn, och varför utmana ödet då liksom?

Saken är den att den typen av tankar inte egentligen bygger på verkligheten. De är katastroftankar. Att man tänker så beror inte på att det är sannolikt att det kommer hända, eller att det är vanligt. Eller att man är klok om man struntar i att skaffa fler barn pga att man tänker så. Det är bara hjärnspöken.

Om man tänker efter så kan ju något lika gärna hända med de barn man redan har. En kompis friska tioåring fick ett exempelvis ett virus som satte sig på hjärnan och gjorde henne hjärnskadad. Djupt tragiskt. Barn kan drunkna, bli misshandlade på stan, trilla från ett träd och bli förlamade osv. Att man har två friska barn nu betyder tyvärr inte att de är friska imorgon, eller om en timme. Men det går man inte runt och tänker på. Eller hur? Det är en risk att sätta sig i bilen också, för att inte tala om att cykla. Risken för skador eller att dö när man är ute och cyklar i trafiken är faktiskt ganska hög, men man cyklar ändå. Inte tänker man på att man riskerar att bli förlamad och/eller hjärnskadad när man cyklar hem utan hjälm efter ett glas vin på stan?

Efter många år av terapi har jag lärt mig att om det inte finns en stor sannolikhet för att något otäckt kommer hända (typ att båda föräldrar bär på en gen som gör att det är 50% chans att barnet blir allvarligt sjuk eller liknande) så ska man strunta i sina katastroftankar och göra det som man egentligen vill göra. Varför låta ogrundad oro styra livet?

Jag struntade själv i min oro, och vågade blir gravid igen. Min man och jag har nu fyra barn :) Allt gick jättebra under både graviditet och förlossning med både trean och fyran. Jag hade en hel del katastroftankar hela tiden både innan och under graviditeterna, men det gick hur bra som helst ändå :) Inga komplikationer och barnen föddes friska.

Om jag har du hade jag struntat i oron och skaffat ett barn till. Det låter som att det är det du vill egentligen. Hoppas du kan göra det val som känns rätt i hjärtat :)

Anonym (Utmana rädslan)

Mon 29 Jun 2020 00:13

#20

valentina2012 skrev 2020-06-28 23:37:45 följande:

Tack, väldigt bra skrivet och det är precis så. Men så oerhört starka krafter tankarna har... Problemet är väl också att jag är lika rädd för hur jag hanterar situationen OM det nu skulle bli något som jag befarar. Är rädd att inte hantera det på ett bra sätt... Och tänker mkt på hur det skulle påverka våra andra två barn, samt relationen mellan mig och min man på sikt.. Katastroftankar har jag gott om som ni hör :/ frågan är om det är bättre då att jag avstår, eller om jag ska gå emot tankarna och förmodligen må jättedåligt psykiskt i 9 månader...

Ja tankarna kan ha enormt makt över en, konstigt nog. De är ju bara tankar! Jag försöker hela tiden bestämma över mina tankar och inte låta dem bestämma över mig. Men det är inte alltid lätt.

Att du tänker på hur du skulle hantera katastrofen om den inträffar, och att du tror att du skulle hantera den dåligt är (som du skriver) också katastroftankar. De är inte heller verklighet. Ingen vet hur man reagerar om det värsta inträffar. Och det är inget man behöver planera för heller. Den dagen, den sorgen. Du kan ju återigen jämföra såhär: du tänker väl inte på hur det blir (och hur du reagerar) om ditt äldsta barn skulle cykla omkull och bli allvarligt handikappad? Eller hur det skulle bli för det yngre barnet? Och du tvingar inte äldsta barnet att inte cykla för att det skulle påverka familjen så negativt om något hände? Det är inte riktigt samma sak men en tanke :) Det är nyttigt att jämföra och fundera kring sina katastroftankar. Och på så sätt visa för sig själv att de bara är just tankar, inte verklighet.

Det är inte direkt större risk att något händer med dig och en eventuell bebis i magen än att något händer dig nu utan bebis i magen. Och den största sannolikheten är att en bebis kommer att födas frisk utan komplikationer.

Det sista du skriver, att du eventuellt skulle må väldigt psykiskt dåligt under en graviditet är dock en annan sak. Om du känner dig själv väl så vet du kanske hur du reagerar som gravid. Och att dina barn under graviditeten får en mamma som mår psykiskt dåligt är såklart inte bra för varken dig eller barnen, Det har egentligen inte med potentiella risker för dig och fostret att göra, utan handlar bara om din oro. Jag kan varmt rekommendera KBT för att hantera sånt här, det funkade så bra för mig. Utan det hade nog mina två yngsta barn inte funnits, för jag hade låtit oron styra och inte vågat bli gravid igen :)

Anonym (Utmana rädslan)

Mon 29 Jun 2020 14:07

#22

valentina2012 skrev 2020-06-29 09:11:43 följande:

Jag skulle nog bli hjälpt av KBT, men känner en väldig stress också eftersom jag redan är 35...hur gammal var du när du fick ditt sista barn? Jag har inte så mkt tid att fundera, plus att mina andra barn börjar bli så stora :/ känns som det blir svårare att få syskon ju äldre de blir.. Eller har mindre utbyte av varandra.

Jag blev gravid med nummer fyra när jag var 36 år gammal och han föddes för några månader sen när jag var 37. Jag förstår att du inte vill vänta, men du kan ju gå i terapi under graviditeten :) Jag blev gravid med tredje barnet trots min enorma oro, och jag gick i kbt under graviditeten när jag kände att det blev lite mycket för mig. Det gick jättebra. Efter det har jag mått mycket bättre och oron äter inte längre upp mig. Jag blev gravid med mitt tredje barn när jag var 34. Det gick väldigt snabbt att bli gravid med både trean och fyran. Första försöket med trean och tredje försöket med fyran. Så det behöver inte vara svårt bara för att man har passerat 35 :)

Anonym (Utmana rädslan)

Mon 29 Jun 2020 21:48

#30

valentina2012 skrev 2020-06-29 15:58:20 följande:

Nej jag tänker mer på ökade risker för avvikelser etc.. Även om jag vet att det ändå är låg risk. Jag har dock velat så länge nu att jag inte längre kan skilja på vad kaj vill gentemot vad jag vågar, vad är vad? Vill jag verkligen kan jag undra ibland. Eller försöker jag övertyga mig själv om att jag inte vill för att det är enklast. Eller är det tvärtom? Att jag vill vilja fast inte gör det? Snurrigt minst sagt... Gjorde du några tester under grav?

Aha! Då är jag med :) Jag gjorde kub och NIPT och så rutinultraljudet då, med nummer fyra. NIPT gjordes för att vi fick medelrisk på kub, ca 1:800. Jag fick dock sämre siffror med mitt andra barn när jag bara var 31, så min ålder verkade inte påverka det så mycket. Allt var bra (vilket NIPT också sa) och inget av barnen har några kromosomavvikelser eller sjukdomar.

Nej, det är svårt det där. Mycket tankar som far runt. Hoppas att du kan känna dig trygg i det beslut du tar :)

Anonym (Utmana rädslan)

Mon 29 Jun 2020 22:08

#31

prinsessan15 skrev 2020-06-28 14:35:12 följande:

Eftersom vi har kört oskyddat denna månad så finns det en chans att jag redan är gravid och då kommer jag nog ta alla tester som erbjuds. Om jag inte är gravid så vet jag inte om det blir något mer faktiskt. Att vi försökte denna gång har nog bara gett mig mer panik över eventuella fel och risker tyvärr :(

Min man är redo för en till och kör gärna på om jag vill. Vi testade ju denna månad för jag kände att det var dags men så fort chansen nu finns där tvekar jag mer än någonsin

Jag förstår så väl vad du menar med oron över att eventuellt vara gravid Prinsessan. Jag kände så direkt när vi hade haft oskyddat sex när vi började försöka göra bebis tre och fyra. Jag fick typ panik, ångrade mig omedelbart. Hjälp!! Med trean hade vi bara sex en enda gång och ändå blev jag gravid. Det tog några veckor att smälta det men jag blev mycket lugnare så fort jag hade landat i det och det kändes helt rätt ganska snabbt efter att jag testade positivt. Jag tror att det är rätt vanligt att känna som du gör (och jag gjorde!) :)

Om man pratar om katastroftankar och oro för att en ny bebis ska vara sjuk eller ha missbildningar osv, så brukar jag ibland tänka att det kan vara precis tvärtom också. Jag har vänner som bara har ett barn och jag som är orolig av mig undrar ibland hur de vågar att bara skaffa ett barn. Tänk om något händer med det barnet! Det är såklart katastroftankar det med, men ibland när jag ser mina egna fyra så tänker jag att det är ganska osannolikt att något hemskt händer dem alla ?:) Så man kan ju katastroftänka positivt om att skaffa fler barn också, haha.

Anonym (Utmana rädslan)

Thu 27 Aug 2020 13:12

#53

valentina2012 skrev 2020-08-26 08:53:51 följande:

Ni som har svarat som skaffade fler barn trots stor oro, när gick oron över? Blev ni lugnare efter ev KUB eller NIPT test? Eller höll oron i sig hela grav?

Undrar också hur era andra barn har tagit det att få syskon, om de är lite äldre vill säga. Mina är ju 5 och 7. Tänker att en hel del av min rädsla har att göra med dem, att jag vill ta rätt beslut för vad som blir bäst för dem. Avstå syskon ifall det inte skulle bli bra, eller gå på min egen vilja att ha fler och hoppas det blir sådär mysigt och fint som jag drömmer om..

Alltså för mig är det så att jag ofta oroar mig för saker, det gäller inte bara graviditet. Så min oro är ganska konstant. Men den där känslan av att jag inte ville vara gravid, som jag kände när jag insåg att jag faktiskt var gravid, den gick över på två veckor kanske. Och oron blev iaf mindre och mindre ju längre graviditeten gick. Visst kom den och gick, men sån är jag som person (tyvärr), och som jag skrev tidigare här i tråden så jobbar jag väldigt mycket med att inte låta min oro styra mitt liv. Hade oron fått styra så hade jag inte fått fler än ett barn. Och det hade, för mig, varit djupt tragiskt.

Apropå hur syskonen tog att få en bebis i familjen så har jag också en 7-åring och en 5-åring. De ÄLSKAR sin lillebror. Alltså älskar honom så mycket. Det kändes som att de äntligen var mogna att kunna älska en bebis. Vi har ca två år mellan varje barn så varje barn har blivit storasyskon när de har varit två år, och det har varit ganska jobbigt varje gång. En tvååring är ju inte redo att älska någon annan än sig själv. Men nu när de äldsta barnen var 5 och 7 så var de verkligen öppna för att vara storasyskon på riktigt. Äldsta är helt fantastiskt med sin lillebror. Nattar, gosar, leker och passar honom gärna. Hon blev helt förälskad i honom redan på BB och ville inte låta mig hålla honom knappt. Så det var verkligen kärlek vid första ögonkastet.

Ambivalens tre barn

INNEHÅLL