Ambivalens tre barn

Bästa vi gjort. Ser det som det finaste man kan ge sina barn. såklart lite mer jobb, men framför allt ger det så mycket. Men allas omständigheter är ju olika och det går inte att ge generella tips.

Jag har exakt samma tankar. Har två barn som är 5 och 3 men längtar efter en till, dock är jag orolig över samma saker som du är. Vi har denna månad försökt och jag väntar nu på att ta gravtest och har en inre panik över att eventuellt vara gravid. Vet verkligen inte hur jag ska tänka.....

Tror att denna rädsla håller mig tillbaka mer än jag först hade trott. Jag är så tacksam för mina barn och känner mig nästan girig som önskar ett till barn. Är ju så mycket som kan gå fel och jag borde ju vara glad och tacksam över de fantastiska barn jag fått, men ändå kommer längtan i tid och otid..

Eftersom vi har kört oskyddat denna månad så finns det en chans att jag redan är gravid och då kommer jag nog ta alla tester som erbjuds. Om jag inte är gravid så vet jag inte om det blir något mer faktiskt. Att vi försökte denna gång har nog bara gett mig mer panik över eventuella fel och risker tyvärr :(

Min man är redo för en till och kör gärna på om jag vill. Vi testade ju denna månad för jag kände att det var dags men så fort chansen nu finns där tvekar jag mer än någonsin

Hej!

Jag har i många år haft problem med ångest, och har gått i terapi på grund av det. Innan jag blev gravid med mitt tredje barn var jag mycket orolig för just det du beskriver, att något skulle gå fel under graviditeten, med bebisen eller mig. Vi hade ett väldigt bra liv med två friska barn, och varför utmana ödet då liksom?

Saken är den att den typen av tankar inte egentligen bygger på verkligheten. De är katastroftankar. Att man tänker så beror inte på att det är sannolikt att det kommer hända, eller att det är vanligt. Eller att man är klok om man struntar i att skaffa fler barn pga att man tänker så. Det är bara hjärnspöken.

Om man tänker efter så kan ju något lika gärna hända med de barn man redan har. En kompis friska tioåring fick ett exempelvis ett virus som satte sig på hjärnan och gjorde henne hjärnskadad. Djupt tragiskt. Barn kan drunkna, bli misshandlade på stan, trilla från ett träd och bli förlamade osv. Att man har två friska barn nu betyder tyvärr inte att de är friska imorgon, eller om en timme. Men det går man inte runt och tänker på. Eller hur? Det är en risk att sätta sig i bilen också, för att inte tala om att cykla. Risken för skador eller att dö när man är ute och cyklar i trafiken är faktiskt ganska hög, men man cyklar ändå. Inte tänker man på att man riskerar att bli förlamad och/eller hjärnskadad när man cyklar hem utan hjälm efter ett glas vin på stan?

Efter många år av terapi har jag lärt mig att om det inte finns en stor sannolikhet för att något otäckt kommer hända (typ att båda föräldrar bär på en gen som gör att det är 50% chans att barnet blir allvarligt sjuk eller liknande) så ska man strunta i sina katastroftankar och göra det som man egentligen vill göra. Varför låta ogrundad oro styra livet?

Jag struntade själv i min oro, och vågade blir gravid igen. Min man och jag har nu fyra barn :) Allt gick jättebra under både graviditet och förlossning med både trean och fyran. Jag hade en hel del katastroftankar hela tiden både innan och under graviditeterna, men det gick hur bra som helst ändå :) Inga komplikationer och barnen föddes friska.

Om jag har du hade jag struntat i oron och skaffat ett barn till. Det låter som att det är det du vill egentligen. Hoppas du kan göra det val som känns rätt i hjärtat :)

Åh vad jag känner igen mig! Längtar så efter en tredje, men är så rädd för sånt som kan gå fel, då allt har gått så himla bra hittills med dom andra två. Mina är 1 och 3 år. Och jag närmar mig 35. Men jag har också tänkt att ska det bli, så ska det bli inom en kort framtid.

Ja tankarna kan ha enormt makt över en, konstigt nog. De är ju bara tankar! Jag försöker hela tiden bestämma över mina tankar och inte låta dem bestämma över mig. Men det är inte alltid lätt.

Att du tänker på hur du skulle hantera katastrofen om den inträffar, och att du tror att du skulle hantera den dåligt är (som du skriver) också katastroftankar. De är inte heller verklighet. Ingen vet hur man reagerar om det värsta inträffar. Och det är inget man behöver planera för heller. Den dagen, den sorgen. Du kan ju återigen jämföra såhär: du tänker väl inte på hur det blir (och hur du reagerar) om ditt äldsta barn skulle cykla omkull och bli allvarligt handikappad? Eller hur det skulle bli för det yngre barnet? Och du tvingar inte äldsta barnet att inte cykla för att det skulle påverka familjen så negativt om något hände? Det är inte riktigt samma sak men en tanke :) Det är nyttigt att jämföra och fundera kring sina katastroftankar. Och på så sätt visa för sig själv att de bara är just tankar, inte verklighet.

Det är inte direkt större risk att något händer med dig och en eventuell bebis i magen än att något händer dig nu utan bebis i magen. Och den största sannolikheten är att en bebis kommer att födas frisk utan komplikationer.

Det sista du skriver, att du eventuellt skulle må väldigt psykiskt dåligt under en graviditet är dock en annan sak. Om du känner dig själv väl så vet du kanske hur du reagerar som gravid. Och att dina barn under graviditeten får en mamma som mår psykiskt dåligt är såklart inte bra för varken dig eller barnen, Det har egentligen inte med potentiella risker för dig och fostret att göra, utan handlar bara om din oro. Jag kan varmt rekommendera KBT för att hantera sånt här, det funkade så bra för mig. Utan det hade nog mina två yngsta barn inte funnits, för jag hade låtit oron styra och inte vågat bli gravid igen :)

Jag blev gravid med nummer fyra när jag var 36 år gammal och han föddes för några månader sen när jag var 37. Jag förstår att du inte vill vänta, men du kan ju gå i terapi under graviditeten :) Jag blev gravid med tredje barnet trots min enorma oro, och jag gick i kbt under graviditeten när jag kände att det blev lite mycket för mig. Det gick jättebra. Efter det har jag mått mycket bättre och oron äter inte längre upp mig. Jag blev gravid med mitt tredje barn när jag var 34. Det gick väldigt snabbt att bli gravid med både trean och fyran. Första försöket med trean och tredje försöket med fyran. Så det behöver inte vara svårt bara för att man har passerat 35 :)