Ambivalens tre barn

Tack för ditt svar. Jag tänkte också lite på åldersskillnaden men tycker inte den är för stor, ganska lagom. Har inte varit redo innan. Jag känner en sorg att småbarnstiden är slut, att inte få uppleva det igen. Men inte på bekostnad av mina andra barns lidande såklart... Så himla svårt! Brukar veta vad jag ska göra men nu känns det som jag sitter fast i ett skruvstäd och kan verkligen inte välja en väg! :(

Tack, ja jag försöker reda i mina tankar. Är redo för "vanligt" slit med småbarn etc, men det är större följder jag är rädd för, sådant som ingen kan veta i förväg. Om barnet har funktionshinder etc. Känns som jag är så ensam om att vara så rädd för sådant?

Nej jag tänker mer på ökade risker för avvikelser etc.. Även om jag vet att det ändå är låg risk. Jag har dock velat så länge nu att jag inte längre kan skilja på vad kaj vill gentemot vad jag vågar, vad är vad? Vill jag verkligen kan jag undra ibland. Eller försöker jag övertyga mig själv om att jag inte vill för att det är enklast. Eller är det tvärtom? Att jag vill vilja fast inte gör det? Snurrigt minst sagt... Gjorde du några tester under grav?

Jag har skrivit upp det jag är orolig för men det är svårare att skriva någon lösning... Jag har svårt att se ett till barn i familjen, vi har ett så etablerat liv. Varför kan jag då inte släppa det? Jag skulle vara rädd att förlora det vi har, skulle vilja ha en spåkula och se att allt kommer bli bra.. Att det inte kommer drabba mina tjejer eller våra relationer med varandra..