Ambivalens tre barn

I vårt fall handlade det om att gå från ett barn till två. Dvs om de skulle få syskon eller ej vilket var en stor sak för mig. Så vi skaffade syskon efter drygt 10 år.
Och visst var det underbart när man längtat så länge MEN vi har verkligen börjat om från noll.
Alla vänner från den mammagruppen som vi var med i med första barnet har ju "gått vidare" så att säga och lever en annan sorts liv (=FRIHET) än vad vi gör. Det är sällan vi känner oss välkomna med en vild treåring. Deras hus är inte barnsäkra längre på samma vis som vårt
Sen har det också inneburit att vi ofta delar upp oss. Stora barnet har aktiviteter som tar tid, behöver ibland hjälp med läxor och annat som lilla barnet inte har något utbyte av och som kräver koncentration. Så någon av oss hänger med honom på träningar och sånt medan den andre lever småbarnsliv med lilla barnet.

Sen finns det såklart saker vi kan göra gemensamt också, som att gå långa skogspromenader, åka till vårt sommarställe, gå på badhuset. Sånt som funkar både för en 1-åring och en 11-åring. Men dom sakerna är få. Och ju äldre det/de stora barnen blir desto mer kommer det skilja. Min äldsta går i högstadiet nu och har ju få saker gemensamt med ett litet dagisbarn.

Det är också så som du skriver att man inte vet vad man får. Vår yngsta hade kolik och det var vidrigt. Den förtvivlan man känner när man inte kan trösta, vi var två föräldrar som försökte vårt bästa att lösa detta med läkarbesök och annat och där kom den stora i kläm. Plus att de såklart var jobbigt för honom, han hade noll erfarenhet av småbarn och får han en bror som bara gråter och gråter...

Det blir också en ny runda med dagis och skola. Vår stora hinner gå ut grundskolan helt innan den lilla ska börja.

Så det har varit jättebra på många sätt. Men vi lever också rätt splittrat idag, delar upp oss mycket. Och det är såklart en jättestor skillnad från att ha varit en fullt fungerande trio i över 10 år. Men jag känner din längtan, den är svårt att bortse ifrån. Särskilt när man börjar bli äldre. Jag var 37 när vår yngsta föddes och jag hade inte velat vänta mycket längre än så.

Ja det är svårt. Man vet som sagt vad man har men inte vad man får. Samtidigt är längtan svår att stänga av som kvinna.
På ett vis är det ju naturligt så att man ska vilja fortplanta sig. Samtidigt som jag tror att många kvinnor kan tycka att det är jobbigt att närma sig den ålder då man inte längre fysiskt kan få fler barn, och detta oavsett om man VILL ha fler eller inte. Det är ett kapitel som är förbi liksom.

Det sägs ju att man inte ångrar de barn man får. Och det blir säkert jättebra. Men redan att få från ett barn till två, det var ju inte som två barn, det var som 75 nya parametrar att ta hänsyn till....

Bra tips. Tråkigt men bra! Ju mer man kan ta höjd för innan och fundera över om man är beredd att förändra, desto bättre.