Min son vet inte att det är jag som är hans biologiska pappa

Oläsligt inlägg. Försök igen..

Vilken jobbig och märklig situation. Har du inte barnet boendes hos dig? Någon form av delad vårdnad eller släppte du barnet helt när du lämnade mamman?

Jag gissar att du åtminstone har umgänge med barnet. Säg till mamman att du, på familjerättens inrådan, kommer berätta för barnet och bjud in henne att vara med på samtalet. Vill hon inte så kommer hon ju inte veta vad som sägs osv, vilket hade gjort i alla fall mig lite stressad. Ett sånt antal vill man ju vara med på.

Tvärtom. Inga som helst problem att förstå.

Det är aldrig rätt att undanhålla det biologiska föräldraskapet. Mina adoptiv-föräldrar såg till att jag var införstådd med redan tidigt att jag är adopterad och att dom inte är mina biologiska föräldrar (dock givetvis de känslomässiga föräldrarna då jag aldrig vetat om några andra)

Att Mamman inte vill låta den lilla få reda på sitt biologiska ursprung förrän senare i livet när den lilla mycket väl vet vem du är - är fruktansvärt gjort mot barnet. Det är en stöld av ens sanna identitet.

Jag känner en kvinna som fick veta när hon var i tio års åldern. Det blir total jävla kaos.

Berätta.

Gissar att yngsta sonen (som ts kallar hen) inte tror att ts är biologisk pappa (trots att ts skriver att hen är pappa till hen (sig själv?)? Min välvilliga tolkning.

Hur uppstod ens situationen att barnet inte vet vem som är pappa?

Men Gud, ni måste berätta. Ju längre tid det går desto större trauma lär det ju bli för barnet? Tala om för ditt x att inte berätta inte är ett alternativ, ni ska och det enda som finns att bestämma är hur ni ska göra det.

Varför har ni inte berättat från början hur det ligger till? Varför har du aldrig rättat ditt barn? Du träffade ju barnet i alla fall sedan barnet var 1 år gammalt. 

Ytterst märkligt...

Säger som de andra, berätta.

Och VAD har mamman som argument till att inte berätta, när till och med familjerätten ifrågasätter det.

Har ni gemensam vårdnad?

Säg bara till mamman att: till helgen kommer jag berätta för NN, jag vill gärna att du är med, men vill du inte så förstår jag...

Varför är det mamman som bestämmer här?

Det kan ju vara så att barnet har förstått att du är "biologisk" pappa men att barnet  menar att det den andra mannen som barnet känslomässigt känner är pappan. Det är ju inte så konstigt om barnet bott med den mannen sedan barnet var nyfött. Du kan ju aldrig tvinga ett barn att betrakta dig som en äkta pappa om barnet själv känner en djupare relation med en styvpappa. 

Om barnet på riktigt aldrig fått veta att du är biopappa så måste det väl också betyda att du inte stred för umgänge, vårdnad när barnet föddes? 

Barnet är bara 5 år, det kanske helt enkelt är så att barnet uttrycker att den andra är "pappa" för att barnet känner så och då helt enkelt säger att det är så? Små barn kan inte alltid skilja på verklighet och fantasi. 

Bor båda barnen hos dig varannan vecka eller? Klart att ni ska berätta för barnet!!

För att reda ut vissa delar. Jag har idag ungen vårdnad, pga jag i syfte att vara snäll mot mamman valde att avskriva den så hon kunde vara hemma mammaledig så länge som möjligt. Nu är föräldradagarna snart slut och då kommer vi skriva avtal och göra om till delad vårdnad igen.

Jag har barnen idag ca 10-12 dygn per månad, båda två, ingen skillnad mellan barnen. 
Jag vill poängtera att jag absolut inte vill frånta styvpappan sin roll som styvpappa, jag vill enbart att båda mina barn ska veta om att jag är deras pappa och inte höra minstingen säga att jag inte är hens pappa utan bara den stores och behöva ljuga för andra barn och vänner när jag har med barnen för att spela på exets lögn så inte barnen får veta något på fel sätt. 

Anledningen till att det är såhär, är för att jag är för jävla mjäkig mot mamman, jag vågar inte stå på mig själv utan har alltid lagt mig platt och köpt det hon säger. Men med tiden så har jag mer och mer sett att det går inte, det är inte hållbart för mig eller någon.

Jag har hela tiden funnits i bilden, från dag 1, men i varierande grad pga barnets då ringa ålder och behovet av mamman första tiden osv. 

Är en "god" relation värt mer än att stå på mig och vilja ta upp detta med barnen? Vad är en "god" relation värd när jag mår dåligt pga det här?
Snälla ge mig mer motivering och hjälp för att våga stå på mig...

Behövs inte mer motivering än att det är barnets rätt att veta vem hens biologiska pappa är. Tänk att få reda på det när man är äldre.. vilket svek! Det är ju inte mer än att säga till barnet att du är den biologiska pappan (eller vilket ord man vill använda) och att hen gärna också får kalla styvpappa för pappa om hen vill.

Vad är viktigast? En god relation till dina barn eller en god relation till ditt ex?

Är 7-åringen också med och upprätthåller lögnen eller vet hen inte heller sanningen? I vilket fall som helst är det ett svek även mot hen.

Prioritera barnen och berätta, men gör allt du kan för att få med mamman på tåget. Ge henne en chans att ändra sig, men vägrar hon tycker jag det var ett bra förslag som någon hade - att berätta för henne att barnen kommer att få veta till helgen, antingen hon vill eller inte.

Det skulle inte vara ett argt ansikte vid mitt inlägg!

Konstigt att alla vi andra fattade...

Men det är ju helt vrickat att barnet har missat att du är pappan! Det är liksom sällan sånt man behöver säga till barnen. Min kompis separerade från barnens mamma när minsta var bara ett halvår, så i början hade han bara den stora nån dag. Nu har han båda varannan helg + en dag i veckan. Barnen har en styvpappa som flyttade in hos mamman bara några månader efter att pappan flyttat ut, men självklart vet minstingen att pappa är pappa!

Barnet kanske bara uttrycker sig så för att hen tycker bonuspappan känns mer som en riktig pappa. En 5 - åring vet ju inte riktigt vad som är skillnad på riktig pappa och bonuspappa.

Prata om det som att det är helt naturligt. Gör ingen stor grej av det.

Riktig pappa är den barnet ser som riktig pappa.

En biologisk pappa är inte alltid riktig pappa.