Lilja3389 skrev 2020-10-15 10:48:54 följande:
Uppdatering efter förra veckan. Fick en läkartid dagen därpå där missfallet konstaterades igen. Fick någon tablett där och sen några för dagen efter(cytotec) så blödningen kom igång på torsdagen.
Slutat blöda nu och ska tillbaka för koll på måndag. Ska vänta en mens innan vi får försöka igen. Tappat lusten till att försöka. Så får se om de blir en paus i mellan. Min man vill inget hellre än att försöka igen, han är den av oss som velat ha barn längst.
Jag har mest ångest över allt ens kropp får gå igenom. Jobbat som vanligt för att inte behöva känna efter smärtan.
Hur har ni andra känt att livet rullat på efteråt?
Känt länge att folk väntat på att vi ska berätta att vi väntar familj, känner mig ofta iakttagen på magen osv. Vi har varit ihop i många och och gifte oss förra året. När folk frågat har jag sagt ifrån, men nu känns de tungt att behöva säga ifrån, svärmor är värst. Min man har pratat med henne om de också..
Hur har ni andra känt? Försöka direkt eller vänta ett par månader?
Vi har ett barn som är drygt 2 och ingen har någonsin frågat varken innan honom eller nu om syskon. Jag känner väl att mitt enda plåster på såret nu är att få försöka igen och förhoppningsvis bli gravid relativt fort. Det tunga blir om det inte vill sig och beräknat datum i maj passerar då vi skulle fått detta syskon som inte ville stanna. Om folk i min närhet börjar få stora magar och föder innan jag får plus igen. Usch orkar inte ens tänka dessa tankar. Nu är detta nytt för mig då mitt ma bekräftades i måndags. Känner redan att den värsta sorgen lagt sig. Den som sköljer över och kväver. Så kände jag i ovissheten, dagen det bekräftades och dagen jag fick ta tabletter och avsluta hemma. Nu är jag på andra sidan och ska för min egen och min familjs skull försöka återgå till det normala från och med imorgon. Första dagen på jobbet kommer kännas tung men sedan är man förhoppningsvis igång och slipper tänka på detta hela dagarna. Då kanske det räcker att tänka på det emellanåt hoppas jag.
Ursäkta värsta novellen här. Det är tungt...
