Sambo vill plötsligt adoptera - och snabbt ska det gå

Bra skrivet, så är det ju tyvärr. Sverige kommer att fråga vem barnet är och har ni inga papper på det blir det nog svårt. Det hela med att hitta ett barn och ta hem det låter ganska galet även om det inte är sverige vi talar om. Hur vet de att hon inte är borttappad eller liknande, tänk om barnets familj söker efter henne, tänk om barnet är bortrövat eller liknande, ni kan ju inte bara ta ett barn från gatan och göra det till ert eget utan att veta npnting. Tänk då barnet växer upp och får höra historien och själv börjar undra om det finns någon som söker efter henne fortfarande på kinas gator, fy vad hemskt....

Men hur som helst, ska ni adoptera lagligt är det en process på många år som din flickvän säger, man får inte göra ivf samtisigt och man ska vara gift och bott ihop viss mängd år (1-2år räcker nog inte), innan ni ens får ställ er i kö. Sedan är kön typ 6år lång. Så förbered er på något sådant. Har ni sjukdomar, depression, inte tillräckligt med pengar på banken och inkomster, arbetslöshet eller hjärtproblem eller vad som helst, osv så kan ni få avslag också och inte ens få ställ er i kön. Det är ett rigoröst (hemskt och inhumant tycker jag) system.

Men fundera över det där med barn. Allt ställs på sin spets, all fritid ni har idag blir till tid att sköta ett barn, sköter du, sköter hon, vem har fritid, vem sköter vad, vem ha rallyt mest hela veckan, ska du spela golf nej det passar inte, ska du jobba sent, men hon är trött på att gå ensam hemma med bebis hela dagen, så blev det för oss iaf. Från att ha slappat på soffan båda två är det ett konstant arbetsläger med sköta barn och laga mat och städa och lugna gråtande barn och natta osv. Visst är det härligt men visst har vi grälat en massa kring att båda känner sig otillräckliga och vill ha mer egentid och tycker man får göra mycket mer än den andra. Är man två så är allt så sjukt slappt och skönt. Alla upplever det olika, men vill du inte riktigt ha barn så KAN ju detta bli ganska tufft, att din flickvän kräver mer av dig och du inte är 150% engagerad och vill detta. Börja där. Sen ivf. Barnet från kina låter helt omöjligt att ni skulle få, men att barnet adopteras iväg nånstans i världen är säkert möjligt. Sen adoption om flera år om ni inte lyckas osv. Förstår både dig och din flickvän som önskar barn mer än något annat (Been there, fyra år av ivf).

Tja jag tycker inte man kan säga så. Hennes klocka tickar. Vill hon under hela sitt liv någonsin ha barn så är det NU. Med Ts hinner de bekanta sig och vara ihop hela resten av livet. Hon kan älska honom hur mycket som helst men nu är sekunderna hon behöver tänka på barn, sen är den dörren stängd för alltid. Klart hon satsar hårt på barngrejen nu, om TS inte är med så kan det inte hjälpas, men att bara dissa henne för att hon är i den åldern att hon nu behöver avgöra om hon vill ha barn eller ej, det är lite onödigt om de verkligen är intresserade av varandra. Om TS inte vill ha barn så är det en annan sak. Men om han kan tänka sig henne plus barn och det känns bra. så ser jag ingen orsak till att backa.

Ja det är sant, om det skulle vara en kinesisk inhemsk adoption så vet vi knappast hur reglerna ser ut. Om man kan bo i Sverige och ändå göra en intern adoption i Kina...? Då kunde hon kanske ensam adoptera barnet, om deras regler är lösare, och åka till Sverige med barnet typ direkt. Och då är barnet hennes och inte TSs

Jag tar främst fasta på att du aldrig kan göra henne lycklig och att hon alltid kommer att sätta sig och barnet först.

Jag tror inte det finns många kvinnor/mammor i världen som INTE skulle sätta sitt barn först, före pappan och partnern ???? Så är det bara. Ens barn går före allt, i vanliga fall, också för pappan så klart. Och inget konstigt med det. Om du sen upplever att det är något du inte kan leva med så är det så klart en annan sak och då ska du inte bo ihop med någon som har barn och kommer att sätta dem i första hand livet ut och det känns som ett problem för dig. Säkert något som kan kännas konstigt nu, då man inte har barn, man tänker att de kommer där på sidan om och vi fortsätter som alltid förr, men med ett barn i hemmet så inser man snabbt att barnet kommer först och vuxna efter det, visst bestämmer de vuxna över vardagen, regler, program osv, det betyder inte att livet blir förskräckligt för man är inte n1, det betyder att barnen kommer först och man börjar tänka på annat sätt. Förr kanske man låg o kollade film hela söndagen men som förälder vill man hitta på nåt som barnet gillar och åker till lekparken och sitter där i stället, även om soffan och filmen lockar lite i bakhuvudet :D

Sedan finns det ju många livs?öden? om man vill tänka så. Ni kunde också ha försökt få barn i många år och det går inte. Då får ni och särskilt hon om det är större för henne, leva med den saken, utan att jag tycker man då kan säga att ?du kommer aldrig göra henne lycklig?. Det är väl klart du kan. Om du vill. Men om hon ger upp sin största dröm för att du inte vill vara med om den, då är det en annan sak. Men nu säger du ju (vad jag förstått) att barn vore okej för dig även om det inte är din största dröm, så då står du ju inte i vägen för hennes dröm. Om hon hade önskat bli läkare men kommer aldrig in på utbildningen och hon är väldigt ledsen över det, skulle du då tänka att du aldrig kan göra henne lycklig...? Allt i livet går ju inte som man önskar, man kan bli lycklig ändå, när man bearbetat sorgerna. Få av oss kommer att få allt vi vill ha i livet och glida fram utan motgångar. Klart du kan göra henne lycklig även om hennes dröm inte går i uppfyllelse, om hon har sorger att bearbeta, så länge det inte är personifierat i att DU är enda orsaken till att det inte blev barn OCH hon själv upplever dig som hindret och det gör henne väldigt ledsen.

Kanske jag inte hänger med i allt du skrivit/tänker. Vill du egentligen inte ha barn så kan det ju vara tufft med en sådan livsomställning, även om många säkert ändå sugs med och älskar sitt barn och njuter av att få bli förälder. Men säkert finns det de som vantrivs också. Börjar du luta mot att ni inte ska vara tillsammans och det känns rätt så vill jag inte komma med motsatta tankar, du ska ju göra som det känns för dig. Men lyssna kanske inte för mycket på att andra försöker ge dig tankar som att ?lämna henne? bara för att allt inte är rosenrött, det gör ju alla på FL, så fort nån pratar om olika problem i förhållandet, men sällan är ett förhållande endast lätt och rosenrött. De flesta får jobba med ditt och datt och lära sig leva med livets ?imperfections?, i stället för att dra vidare varje gång i jakten på ett enkelt rosenrött förhållande... Värdesätter man hellre korta romanser eller förhållanden som är lätta tills det inte är rosenrött längre utan kommer in konflikter av olika slag, så ska man förstås vara öppen och medveten om det, och så klart inte tänka på barn. Men oftast har vi ju alla våra svårigheter i förhållandet som man antingen väjer att jobba på eller ger upp. Vore jag du skulle jag fundera på det. Känns det som du inte klarar av att ha barn eller över huvudtaget hennes dröm och den typs liv hon önskar, så då ska ni säkert inte fortsätta tillsammans. Men att du inte skulle kunna göra henne lycklig för att hon måste genomgå sorgen i att inte kunna få barn pga ålder/biologi osv, det har jag svårt att förstå. Men du vet bäst hur det funkar och känns i ett förhållande.