ArtificialLifeform

Wed 17 Jun 2020 11:44

48 svar

Sambo vill plötsligt adoptera - och snabbt ska det gå

Bakgrund:

Jag hane (35 år) - sambo, hona (39 år).

Vi sågs för ca 2 år sedan och har varit ihop i mer än 1.5 år och bott ihop 1 år.

Vi hade barnsnacket redan innan vi officiellt blev ihop.

Jag sa då att jag aldrig haft en önskan om att skaffa barn, av flera olika skäl. (jag var väldigt tydlig och ärlig med detta).

Hon berättade att hon har svårt att få barn och att hon genomgick IVF med sin förra partner, men att han lämnade henne mitt i allt. Nu är hon osäker i barnfrågan. Så lät det då.

Efter att vi varit ihop i ca 1 år så kommer det fram att hon känner stark ånger över förra förhållandet och att bli lämnad mitt i IVF. Hon har inte kunnat lägga det bakom sig. Hennes barnvilja är mycket starkare än hon tidigare uppgav. Hon vill prova IVF igen men med mig. Min åsikt är densamma och jag säger att jag fortfarande inte vill ha barn.

Vi är ifrån varandra i ca 1 månad efter detta samtal då hon behövde åka till sitt hemland (Kina). Efter att hon kom hem så går det någon vecka och sen säger hon en dag att hon skrivit upp sig på IVF som ensamstående. Detta var för ca ett halvår sedan. Vi har en stor dikussion om barnfrågan igen och jag går med på att göra IVF med henne.

Jag var inte lika rigid i barnfrågan längre utan jag har blivit mera avslappnad i frågan (typ: Det som sker det sker - jag är okay med båda versionerna utav framtiden). Vi har oskyddat sex jämt och om hon inte hade fertilitetsproblem så hade hon varit gravid ändå tänker jag. Dessutom tycker jag sjukt synd om henne och älskar henne enormt. Det är henne jag vill gifta mig och bli gammal med.

Så vi påbörjade IVF och efter första försöket blev det inget. Vi har nu försök två framför oss. Men nu har hon börjat prata om adoption istället.

Bakomliggande orsak är att hennes mamma (i Kina) hittat ett spädbarn på gatan typ - en liten flicka. Ingen vet vem hon är och myndigheterna hjälper inte till - saker funkar annorlunda där borta och barn som övergivs hamnar på barnhem (orphanages) där de oftast växer upp.

Vi hade en diskussion om barn - igen - för ett par dagar sedan. Hon vill adoptera denna flicka. Hon säger att processen är lång (och dyr) vanligtvis och att detta är ett bra tillfälle. Jag är väldigt emot detta då vi är mitt i IVF-behandlingen - det finns fortfarande chanser. Hon menar på att ev. barn blir missanpassat av att växa upp utan syskon. Och hon säger vidare att hon inte tänker låta någon man stå i vägen för hennes önskan om att skaffa barn.

Jag kan respektera denna vilja men jag ogillar:

Att hon dels gått bakom ryggen på mig (vi har pratat om adoption i en månad - enda sedan hennes mor hittade flickan)
Att hon verkar styrd utav sin mor och sin kulturella bakgrund (I Kina så är ogifta, barnlösa, 30+ kvinnor så kallade Sheng nu: "Leftover women")
Att hon tar beslut utan att först prata med mig

Jag kan liksom tänka mig adoption nån gång i framtiden - jag är inte helt emot det. Men nu har vi kommit till en punkt i förhållandet där jag är otroligt tveksam. Jag älskar henne mer än någon annan och jag vill leva med henne, men det som har skett senaste 9 månaderna gör mig osäker.

Åsikter?

ArtificialLifeform

Wed 17 Jun 2020 14:42

#6

Jag är bara jag skrev 2020-06-17 13:37:58 följande:

I nuläget får ni inte adoptera så det är bara att lägga ner. Om det blir aktuellt i framtiden måste ni vara gifta, lämnat IVF:andet bakom er och bli godkända i en adoptionsutredning. Sen får ni ev. adoptera. Barnet som "hittats" kommer aldrig bli ert- det funkar inte så.

Tack.

Det var detta jag misstänkte.

Jag visste ingenting om adoption förrens väldigt nyligen, och jag kollade upp det lite snabbt och det verkar vara en väldigt lång process. Ska diskutera detta med min sambo och förklara att om adoption nu blir något för oss så måste det göras på korrekt sätt.

ArtificialLifeform

Mon 29 Jun 2020 12:20

#45

Anonym (Jag) skrev 2020-06-17 12:46:34 följande:

Fast även om myndigheterna i Kina inte bryr sig så kan jag lova dig att myndigheterna i Sverige gör det och ni måste ju självklart gå igenom en adoptionsprocess som alla andra. Och ni har ju ingen förtur till barnet bara för att det är hennes mamma som hittat flickan, det är ingen kattunge ni pratar om.

Hon har förklarat att det går till så här när övergivna barn hittas:

1) Man anmäler till myndigheter (polis)

2) Vänteperiod. Om barnet är sk "reported missing" och förälder anmäler att barnet är försvunnet så är det nu som det sker återförening.

3) Om barnet efter ett par månader fortfarande inte har någon som saknar denna så ska barnet ha en identitet, och det kan barnet endast få om det adopteras eller skickas till barnhem. Det ska med andra ord finnas en legal guardian.

4) Här kan upphittaren välja att adoptera (eller närastående släkting) menar hon. Om upphittaren inte vill det så lämnas barnet till barnhem.

Anonym (Fd Barnlös) skrev 2020-06-17 14:56:30 följande:

Bra skrivet, så är det ju tyvärr. Sverige kommer att fråga vem barnet är och har ni inga papper på det blir det nog svårt. Det hela med att hitta ett barn och ta hem det låter ganska galet även om det inte är sverige vi talar om. Hur vet de att hon inte är borttappad eller liknande, tänk om barnets familj söker efter henne, tänk om barnet är bortrövat eller liknande, ni kan ju inte bara ta ett barn från gatan och göra det till ert eget utan att veta npnting. Tänk då barnet växer upp och får höra historien och själv börjar undra om det finns någon som söker efter henne fortfarande på kinas gator, fy vad hemskt....

Men hur som helst, ska ni adoptera lagligt är det en process på många år som din flickvän säger, man får inte göra ivf samtisigt och man ska vara gift och bott ihop viss mängd år (1-2år räcker nog inte), innan ni ens får ställ er i kö. Sedan är kön typ 6år lång. Så förbered er på något sådant. Har ni sjukdomar, depression, inte tillräckligt med pengar på banken och inkomster, arbetslöshet eller hjärtproblem eller vad som helst, osv så kan ni få avslag också och inte ens få ställ er i kön. Det är ett rigoröst (hemskt och inhumant tycker jag) system.

Men fundera över det där med barn. Allt ställs på sin spets, all fritid ni har idag blir till tid att sköta ett barn, sköter du, sköter hon, vem har fritid, vem sköter vad, vem ha rallyt mest hela veckan, ska du spela golf nej det passar inte, ska du jobba sent, men hon är trött på att gå ensam hemma med bebis hela dagen, så blev det för oss iaf. Från att ha slappat på soffan båda två är det ett konstant arbetsläger med sköta barn och laga mat och städa och lugna gråtande barn och natta osv. Visst är det härligt men visst har vi grälat en massa kring att båda känner sig otillräckliga och vill ha mer egentid och tycker man får göra mycket mer än den andra. Är man två så är allt så sjukt slappt och skönt. Alla upplever det olika, men vill du inte riktigt ha barn så KAN ju detta bli ganska tufft, att din flickvän kräver mer av dig och du inte är 150% engagerad och vill detta. Börja där. Sen ivf. Barnet från kina låter helt omöjligt att ni skulle få, men att barnet adopteras iväg nånstans i världen är säkert möjligt. Sen adoption om flera år om ni inte lyckas osv. Förstår både dig och din flickvän som önskar barn mer än något annat (Been there, fyra år av ivf).

Ja jag förstår att adoption här (internationell adoption) är helt uteslutet. Jag kan inte vara en del utav detta ens om jag ville - och det har jag sagt till henne.

Jag har såklart ställt massor med frågor till henne ang. hur barnet upphittats och hon menar på att ingen har sökt efter ungen. Barnet kommer hamna på barnhem eller så adopteras det nu. I Kina är det mera flexibelt än här med adoption men fortfarande en väntetid - och precis som här så är det svårare att adoptera ett friskt barn som inte har problem: speciellt om det är ett spädbarn.

Nej hon ser verkligen detta som en given möjlighet för svårt för att tacka nej till.

Jag är medveten om alla negativa sidor med barn. Min syster har 6 stycken och jag ser hur mycket arbete det är. Jag kommer aldrig ha tid till mig själv. Faktum är att jag redan nu - i ett förhållande - känner att jag nästan inte har någon tid alls för mig själv. Jag har sagt till henne att min största rädsla är att om hon adopterar ett barn så kommer jag aldrig känna att det är mitt, samt att jag vet att det kommer förändra vårat förhållande - kanske till det sämre. Jag är väldigt övertygad om det senare. Hon är dock övertygad om att det i längden är gynnsamt för förhållandet, men vi vet båda att allt detta är rotat i att hon känner sig ensam här i Sverige och att hon inte vill att jag är enda källan till hennes lycka här i livet (vilket är friskt - co-dependence är knappast bra för ett förhållande).

Anonym (Fråga...?) skrev 2020-06-17 17:35:41 följande:

Kan inte flickvännen adoptera barnet som ensamstående i Kina för jag antar att hon är kinesisk medborgare? Om nu barnet ens är tillgängligt för adoption utifrån kinesiska myndigheter och lagstiftning. Men jag tycker det låter skumt. Har inte förstått det som att barn hittas i Kina utan att någon bryr sig nuförtiden... men kan ha fel förstås. Beror säkert mycket på region.

Det är hennes plan ja.

Hon menar på att det går att göra det - jag tycker det låter skitskumt att upphittaren utav ett spädbarn kan adoptera det om ingen förälder dyker upp (eller att närastående släkting kan adoptera).

ArtificialLifeform

Mon 29 Jun 2020 12:30

#46

Anonym (K) skrev 2020-06-17 19:04:28 följande:

Jag fattar inte varför du skaffar barn överhuvudtaget när du inte till 110% vill.

Jag resonerar som så att jag älskar henne och att hon hade redan varit gravid vid det här laget ändå - om hon nu inte hade detta problem med ofrivillig barnlöshet.

Anonym (S) skrev 2020-06-17 19:38:52 följande:

Det låter lite som du får välja. Din flickvän och barn eller ingetdera. Hon är fast besluten att vilja ha barn och det är en så pass stor önskan som är svår att förhandla bort, hon kmr troligtvis inte bli lycklig förrän ni testat allt. Barn är det bästa som finns och du kommer aldrig ångra ett barn! Vad gäller adoption så är det som alla andra skriver olagligt att ta in ett barn utan papper och allt sånt där och skulle ni vilka adoptera är det lång process och giftermål o.s.v. Jag tänker att om inte ivf funkar så testa äggdonation först. Då får din flickvän bära barnet och ni kan välja donator som är lik henne etc. Många ställer sig i kö för adoption samtidigt (lite i smyg) eftersom åren försvinner iväg annars och då blir hon för gammal! Lycka till!

Ja det är det jag är rädd för.

Jag är rädd för att hela vårt förhållande förändras. Att hon slutar älska mig, att jag slutar älska henne, eller att jag helt enkelt börjar hata det liv som ett barn leder till. Vissa här verkar se ovilja till att bli förälder som psykiskt sjukdom och det låter ju lika friskt som de som påstår att homosexualitet är en psykisk sjukdom. Människor vill ha olika saker i livet och prioriterar olika saker: jag gillar individualism och frihet.

Jag skulle dock aldrig påstå att barn är något dåligt. Jag tror precis som du säger att för de allra flesta så är barn det bästa som finns. Men jag tror inte det kommer vara det i mitt fall.

Vi pratade bara lite ang. äggdonation. Det gick helt bort. Men jag kanske borde ta upp det igen.

Anonya skrev 2020-06-17 20:47:33 följande:

Är sambon kinesisk medborgare? I så fall kanske det går rent praktiskt om det liksom är en inhemsk adoption?
Däremot är det inte alls okej att adoptera utan att du är med på saken. Och inget du ska behöva ta ställning till helt plötsligt.

Ja det är hon. Kina har inte dubbelt medborgarskap i sin grundlag. Blir du medborgare någon annanstans så förlorar du ditt Kinesiska medborgarskap - som enbart kan erhållas av att födas i Kina, till kinesiska föräldrar.

Nej jag känner så också - att det inte är okay. Jag sa det till henne igår också: jag sa att jag hela tiden varit ärlig med hur jag känner. Jag sa att hela adoptionsgrejen är hennes egna beslut, som hon redan har tagit utan att inkludera mig. Jag tycker det är direkt olämpligt att göra detta under IVF men samtidigt förstår jag henne. Hon har en väldigt tråkig/miserabel historia utav ofrivillig barnlöshet bakom sig. Jag tror att om jag inte älskade och förstod henne som jag gör så hade jag varit förbannad.

Limarie skrev 2020-06-17 21:35:06 följande:

Jag tycker att ni har gjort hittills en spännande och utmanande resa. Hon har sefan många år varit inne i processen och du har hoppat på tåget nu. Det är en process som mognar och det tar tid.

Vi har själva varit i en liknande situation men sambon ville själv också absolut ha barn så som jag.

Misslyckade IVF er och sedan gick vi in i adoptionsspåret.

För Kina måste ni har varit exakt i 2 år. Annars får man adoptera som ensamstående men då får ni så klart inte bo i samma lägenhet. Detta kommer ju märkas vid kommunens medgivarutredningen. Det tar mellan 2-6 månader beroende på kommunen. Utredningen kan ni göra innan ni är gifta men är bara giltigt i 3 år (fram tills dess måste barnet hämtas). En så kallad enskild adoption i fallet av ett barn som man känner så kan processen ta längre tid en vanliga adoptioner. Låter ologiskt men är oftast så. I vår föräldrargrupp var ett par där kvinnan var från Kina, mannen svensk, de ville adoptera ett syskonbarn från Kina, de började processen för 2 år sedan. Pojken blir bara äldre och äldre och det är oklart när han får komma över. Detta är hemskt för barnet att stå där mellan stolarna.

Hon har större chans att adoptera ett barn själv och det tar kanske bara 1 år faktiskt men generellt har alla de barn special needs och inte sällan också ett funktionshinder. Mitt råd... fundera på att gemensamt gå en bra adoptionskurs. Det är ändå kraven för midgivareutredning. Min sambo var som du när det kom till adoption men sen var vi på kursen och både hans tänker ändrades men även mina. Jag var tidigare totalt övertygad att vilja göra det men inte efteråt.

Vi gick över till äggdonation sedan. Oftast är det ju äggkvaliten som gör att IVF med viss ålder inte fungerar. Är hon 39 så brukar kvalitén vara ganska dålig om man inte lyckades... om inte andra kända hinder föreligger. Embryoadoption är också ett alternativ.

Hon kommer adoptera som ensamstående.
Hon säger att när väl barnet är här så kan jag få delad vårdnad men alltså... det känns helt fel för mig.

Jag börjar mer och mer känna att det enda jag kan göra för att hon ska vara lycklig är att acceptera detta, vänta lite och om jag mår dåligt senare: separera. Sjukt tråkigt och hjärtskärande.

ArtificialLifeform

Mon 29 Jun 2020 12:35

#47

Anonym (Sanna) skrev 2020-06-18 06:14:08 följande:

Adoption "nån gång i framtiden" är väl inte aktuellt om man är 39 år. Det finns åldersgränser för adoption. Jag förstår att situationen är jobbig när ni vill så olika i en fråga där det inte går att kompromissa. Men hon har unte tid att vönta.

Däremot har jag mycket svårt att tänska mig att det går att geno möra en internationell adoption av ett okänt barn privat på det sätt hon verksr tänka. Det låter inte etiskt lämpligt alls.

Så är det. Det är omöjligt att göra en adoption tillsammans även om jag är med på noterna. Men hon menar på att en ensamstående adoption är fullt möjlig.

Anonym (Anton) skrev 2020-06-18 09:12:05 följande:

Jag kan skriva långt men håller det istället väldigt kort.

Lämna henne snarast. Jag vet att det säkert gör ont att ens tänka tanken, men den där kvinnan kommer ALLTID sätta sig och SITT barn först. Du och dina känslor och viljor kommer alltid vara sekundära. När hon väl har fått SITT barn så är du fast.

Det kommer aldrig bli erat gemensamma barn, tro mig. Hon är en av de där kvinnorna som alltid benämner barnet som sitt och aldrig som vårat.

Du har EN chans och den är nu sedan är du fast för livet. Stå fast i din ursprungliga känsla, du vill inte ha barn.

Jag är rädd för att du har helt rätt.

Anonym (X) skrev 2020-06-18 10:53:29 följande:

Hon har inte tid att vänta. Om du älskar henne tycker jag att du ska vara normal och ta hela paketet - familjeskapande. Annars kommer hon inte vara med dig hela livet. Hon kommer skaffa barn ensam om du bara är ute efter sex som du är nu. Tycker du utnyttjar henne för du vill att hon ska vara dig trogen, du tar sex och hennes dyrbara tid men går inte helhjärtat in i det, skapandet av en lycklig familj. Hon vill ha familj. Du vill bara ha tjej och ligga och att hon ska vänta tills hon inte kan få barn längre (vilket kan vara om ett år). Jag tycker hon ska göra som hon gör och inte vänta på att du kanske eventuellt blir redo i framtiden och då är ju hennes chanser till barn över. Tycker hon ska skaffa barn ensam och sedan ha ett förhållande med en man som kanske själv har barn så blir det en familj. Om du är seriös med henne tycker jag att ni ska adoptera detta barn.

Jag vet inte vart i min text jag ger intryck utav att bara vara ute efter sex? Jag tror du gör massa dumma antagande här istället och tycker att du kan leta dig tillbaka till Flashback och hänga med andra 17-åriga drägg där.

Vårat förhållande har aldrig handlat om "bara sex". Vi är ju för fan sambos.

Dock vill jag säga att jag börjar tro att du har rätt. Jag har inte möjligheten att göra henne lycklig: jag räcker inte till. Hennes längtan efter barn var inte uppenbar i början utav förhållandet men den har vuxit sig starkare och starkare. Bäst hade varit för henne att adoptera själv, att jag lämnar och att hon hittar en man som vill leva detta typ utav liv. Så där har du rätt iaf.

Sambo vill plötsligt adoptera - och snabbt ska det gå

INNEHÅLL