Valt bort ett liv och fortsatt det trygga

Hej alla. Känner bara att jag behöver skriva av mig. Jag är 31 år har en 5 årig son med min sambo som jag lever med sen ca 7 är tillbaks. Nu är det så att vi hade en period där för snart tre år sedan där han jobbade väldigt mycket så vi sågs inte så mycket. Under den här perioden blev jag så förälskad i en kvinnlig kollega, jag hade aldrig haft en tanke innan detta på att jag skulle vara bisexuell men så mycket jag kände för henne hade jag aldrig någonsin känt för någon förut. Efter ett tag berättade jag för min sambo om det här och det blev ett enda kaos av allting. Det blev en del hot från hans sida om att berätta för jobbet osv och i den situationen var jag så svag. Jag ville avsluta mellan oss men klarade det inte. Jag tvivlade på hela min identitet och vad som va rätt eller fel. Fick göra att jag var en dålig mamma och ibte tänkte på min son. Han ville att jag skulle kapa kontakten helt och ge oss ett ärligt försök. Jag valde att göra något som jag kommer att få bära med mig resten av mitt liv. Jag valde alltså att ge det en chans och säga upp kontakten med henne. Jag valde då istället att ljuga för jag var så kär i henne så jag klarade inte av det. Vi fortsatte ha kontakt under en längre tid och tillslut kom det fram. Jag ljög om att jag inte hade känslor längre för henne bland annat under den här tiden och vi sågs som vänner sa jag till honom. Under den här perioden så mådde jag så dåligt samtidigt som Känslorna för henne gjorde att jag vissa stunder mådde så bra. Den här karusellen höll på i ungefär 1 år. jag kände mig otroligt kontrollerad under den här perioden. Vet att jag gjort otroligt mycket fel och klandrar inte honom för något utan allt var bara ett helvete som påverkade oss båda vilka personer vi blev tillsammans. En lång historia kort att kvinnan levde med en psykisk ohälsa som påverkade våran relation en del och i slutet märkte jag att kärleken till henne gjorde mig så förkrossad och att jag dagligen levde i nån slags sorg. Sorg för allt på hemmaplan, sorg över att inte kunna hjälpa henne och fanns ingenstans att fly. Hemma kändes allt piss och på jobbet kändes allt piss när jag jobbade med henne dagligen men vi kunde aldrig prata med varandra. På slutet av detta år så började jag och min sambo sakta men säkert hitta tillbaks till varandra. Jag kände att jag tyckte om att umgås med honom igen och jag började må bra. Det var vår sen blev det sommar och vi hade bestämt att separera till hösten men våren och sommaren gjorde att vi umgicks och trivdes ihop igen och det var då jag insåg att jag måste välja att avsluta med henne för att gå vidare. Det var som

Nåt slags acceptans då och jag gick igenom en slags separation med henne fast det var jag som valde att avsluta. Mitt hjärta brast så som det aldrig brustit förut under denna tid men efter det började jag sakta men säkert må bra igen och när inte mitt hjärta svämmade över av känslor för henne så insåg jag också att det förhållandet hade aldrig blivit bra i slutändan. Jag och min sambo hade nu en lång väg tillbaks. Det har tagit tid men vi lever nu tillsammans och trivs bra och livet känns tryggt och jag älskar det liv vi har tillsammans. Jag skulle aldrig någonsin utsätta honom för det här igen även om jag skulle få känslor för någon annan. Det jag gjort är oförlåtligt och jag tänker på det ofta. Men jag tänker också ofta på min identitet. vem är jag när jag är med honom? Jag lever i ett heterosexuellt förhållande men jag känner att eftersom jag gått igenom det här med henne så finns den delen kvar av mig även om

Jag kommer att leva på det här sättet. Jag känner inte något behov av att utforska den delen av mig själv vidare på det sättet, jag vill leva det här livet men samtidigt är jag en väldigt känslosam människa och han är mer inbunden av sig. Jag känner mig säker nu i den jag är men även fast jag valt bort den delen av mig själv nu så finns den delen ändå kvar. Och det är inget jag skäms över jag skulle kunna berätta för alla om min läggning men det vill inte han och de respekterar jag då. Han vill nog helst se mig som hetero nu att jag fick nån slags psykos under den här tiden men innerst inne i mina tankar så känner jag mig som bisexuell även om jag valt bort att leva ut den delen av mig själv. Jag hade varit så självisk under en period så jag blev tvungen att välja bort mig själv och välja att göra det rätta för min familj.

Ursäkta lång och osammanhängande text men det är svårt att få ner allt som hänt i bara ord men kände ett behov av att få ur mig lite.

Finns det någon som känner igen sig som valt ett sånt här liv för tryggheten för alla andra framför ett annat outforskat liv?