Dags att bryta med mina föräldrar?
Jag tänker på hur mycket energi detta måste stjäla från dig.
Då jag själv har en far som inte engagerar sig särskilt i varken mitt eller mina barns liv så förstår jag dig.
Jag hade låtit relationen avtaga och sakta dö ut.
Antingen så tar du en sista, sansad, diskussion med dem, eller så får de begripa själva. Även om du har ett samtal med dem kan de känna sig såpass kränkta att de inte kan ta åt sig av det du berättar för dem. Vissa föräldrar är ju så. Vissa föräldrar kommer inte att förstå.
Eller så skriver du ett brev.
Jag har dock själv inte gjort något av sakerna. Jag låter allt bara rinna ut i sanden. Detta för att jag vet att min egen pappa antagligen skulle bli lite av en martyr och det orkar jag inte med.
Jag ringer några gånger om året och frågar hur läget är. Inget mer. Han ringer till mig en gång av tjugo. Nu i dessa covid-19 tider har jag inte ringt honom på två månader. Jag vet att han lever, och erbjöd honom hjälp om så behövdes, men han tackade nej till det. Man kan ju tycka att även han kan ringa tillbaka någon gång, men nej.
För min del orkar jag inte med dramatik så därför låter jag allt bara vara. På så vis stjäl han mindre energi. Men jag är arg och sårad över hans icke-existerande engagemang, det är jag. Blir arg och förbannad när jag tänker på honom så på så vis stjäl han energi.
Om du bryter med dina föräldrar efter att de beter och betett sig som du beskriver så är det inte konstigt alls om du vill bryta.
Det här med kusiner och annat: det kanske kostar får mycket med att bibehålla även de relationerna?
Kan du prata med din syster? Ser hon detta?
Önskar dig all lycka till och harmoni i tillvaron!