Dags att bryta med mina föräldrar?

Varning för långt inlägg!

Allt började redan som barn, så länge jag kan minnas har jag varit familjens svarta får. Alltid blivit jämförd med min 3 år äldre syster som hade toppbetyg under hela grundskolan och gymnasiet, haft sina hästar som hobby och alltid varit väldigt skötsam. Sen kom jag, gjorde en rejäl revolt under tonåren där både lögner, droger och helt fel umgänge blev min vardag. Ständigt fick jag höra hur besvikna mina föräldrar var samt varför jag inte kunde vara mer som min syster.

Jag tog tag i mitt liv under gymnasiet, gick ut med någorlunda bra betyg. Började jobba extra som 17 åring. Bytte umgänge, klarade körkortet, träffade en bra kille. Efter gymnasiet jobbade jag mer än heltid ett år innan jag började plugga på högskola. Samma högskola som min syster men ett annat program. Trots detta fick jag fortfarande höra hur begåvad och duktig min syster var men aldrig något beröm åt mitt håll. Mina föräldrar visste inte ens vad jag studerade till.

Vid 22 års ålder fick jag mitt första barn, vilket mina föräldrar tyckte var katastrof då jag och sambon enbart hyrde ett hus och att jag inte hunnit jobba inom området jag utbildat mig i ( skrev min sista tenta höggravid). Dock ska jag väl inte säga annat än att sonen ändå var välkommen när han väl kom. Sambon och jag köpte hus när vi väntade barn nummer 2. Hade ett bra jobb och huset var vårt drömhus. Men allt mina föräldrar gjorde var att klaga på husets planlösning, läget och ja i princip allt. En tid efter köpte min syster och hennes sambo ett renoveringsobjekt med betydligt sämre läge än vårat hus. Men gud vilket kap dem gjort enligt mina föräldrar! Vi har vid enstaka tillfällen behövt hjälp med renovering men dem har aldrig hjälpt oss medan dem spenderat varje helg hos min syster för att hjälp dem.

För två år sen i samband med att jag såg en konversation mellan min mamma och syster där dem skrev en massa skit om mig valde jag att bryta kontakten. Fick dock dåligt samvete för mina barns skull och valde att återuppta kontakten. Lite efter detta så fick min syster barn, varpå mina föräldrar ställer upp med barnpassning och annat men aldrig för mig. För en tid sen fick min syster barn Nr 2 varpå min mamma valde att bosätta sig hos min syster för att stötta och hjälpa dem med alla hushållssysslor. Men när jag satt hemma med en nyfödd med kolik och en 2,5 åring så lös mina föräldrar med sin frånvaro.

Ska tillägga att under alla åren har dem kritiserat och ifrågasatt mina val och får än idag 30 år gammal att jag borde vara mer som min syster.

Jag får även höra på omväger hur stolta mina föräldrar är över min syster men aldrig att dem nämner mig.

Är det dags att bryta? Eller har någon några tips på hur jag ska hantera besvikelsen och det agg jag börjat känna mot mina föräldrar?