Barn fyller 18 snart, uuuut!

Jag hoppas innerligt att det här är en trolltråd. Att kalla sin styvson, som man levt ihop med i flera år, för kötthög, fanskap, idiot, att man hatar honom osv... Tyvärr finns det människor till allt, så jag väljer att svara dig som att du är uppriktig.

Om det är sant borde du flytta ut. På din beskrivning förstår jag att man har kämpat på med killen, gjort utredningar, försökt sig på olika stödmöjligheter etc men utan framgång. Det är inte lätt att ha ett barn med specialbehov och det är många föräldrar som sliter sina hår. Är man dessutom styvförälder (detta fall känns bonusbegreppet inte rätt att använda) är det självklart mycket svårare då den biologiska kärleken till sitt barn inte finns där. 

Ingenstans ser man ett spår av förståelse eller omtanke om killen. Så som du beskriver honom kan det inte vara lätt att vara han. Det verkar du ha glömt helt. Det är inte lätt att vara annorlunda, märka att man inte klarar det som andra gör, må dåligt osv. Att då bo med en person som inte stöder och uppmuntrar gör situationen ohållbar. Det finns ingen tvekan om att han inte skulle ha märkt dina attityder. Det gör bara att han mår sämre och får ännu svårare att klara saker.

Tänk tillbaka på när skolagan var tillåten och man kunde få stryk för att man inte kunde läxan. Tror du att det befrämjade inlärningen? Jo, det var färre som struntade i läxan, men för dem som hade det svårt blev det inte lättare, tvärtom lätt en låsning när man visste risken för att man inte skulle klara uppgiften och både lärare och klasskamrater skulle se att man inte kan och man skulle få rapp över fingrarna inför alla. 

För den som har svårt för sig, vare sig det är matte eller att ta hand om praktiska saker, är stöd a och o. Tydliga små delmål, glädje och beröm när man uppnår ett, uppmuntran när det sket sig. Och tydligt få veta att det att man har svårt för saker, vare sig det är lite eller mycket, inte påverkar ens människovärde.

Nej, du kan inte slänga ut honom när han fyller 18. För hans skull önskar jag ändå verkligen att han skulle få bo någon annanstans än med dig.

Ja, det vore kanske det bästa för killen. Att bli utslängd är visserligen sjukt jobbigt, men det är det också att leva med en styvfar som hatar en och en mamma som tillåter det.

TS, har du tänkt på att sonen inte kan rå för funktionshinder, gener osv. Du har uppenbarligen ett eller två biologiska barn. Om ditt barn skulle råka ut för en svår olycka och få en hjärnskada, vad skulle då hända? Självklart vore det jättejobbigt för alla, men hur skulle du reagera? Skulle du börja se barnet som en idiot om det inte längre klarade av saker som andra barn i samma ålder gör? Skulle du prata med sambon om att den kötthögen inte kan lära sig det eller det och att du bara önskar att barnet skulle flytta ut?