inflyttad till honom- hans hus

Saken är väl dels att han tycker att det ska vara "hans" och att om det tar slut så betalar han tillbaka mig för tid å pengar jag lagt ner. Men han vill inte att jag ska betala renovering och en massa saker för att han inte ska behöva vara skyldig mig en massa pengar OM det skulle hända något. Däremot är väl han den som är mest övertygad om att vi är ämnade för varandra. Jag är desto mer osäker pga tidigare erfarenheter och att bli bränd. 

Det känns sådär också att köpa in mig på en fastighet som han först köpte jättebilligt- avverkade skog för att betala en del av renoveringen. Och sedan har värdet höjts rejält av fastigheten och sedan ska jag köpa in mig och han ska "tjäna pengar på mig". Känner att vi inte riktigt går in i det på samma villkor alls då. Jag ska köpa in mig på dyrare än vad han gav för stället men då på "hälften". Känns lite som att man tjänar pengar på mig- och jag som dessutom gjort betydligt mer jobb på stället än hans tidigare "flickvän" som han gifte sig med på pappret för att hon skulle bli delägare.

Rent konkret skulle jag föredra att han och jag köper oss ett helt annat ställe där jag kan känna att vi gör det tillsammans- på precis samma villkor. Kommer nog aldrig känna ett lugn i detta förens jag har lika stor trygghet i det vi gör tillsamans som honom.. 

Det är liksom svårt. Jag är ju absolut inte ute efter att "ta något som är hans". Önskar bara att man kunde känna att vi gör det tillsammans. Det är vårt gemensamma hem. Just nu känner jag mig bara som en inneboende- även om jag får vara med och bestämma och tycka till minst lika stor del- och att han lyssnar på mig så kommer jag aldrig ifrån tanken att allt vi gör- det gör vi till hans fördel. Inte till min. Får höra att han har "renoverat ett visst rum för min skull".. Å då känner jag väl bara: Ja det var snällt att du renoverade ett rum i ditt eget hus som höjde ditt eget hus i värde så att du kan få mer pengar för det den dagen du säljer det- för min skull som inte äger en pryl förutom mina egna saker som finns i huset. .. Haha oj nu kanske jag lät lite bitter.. Men ja :) 

Det är svårt dilemma... Man vill ju vara där på samma villkor. Investera lika mkt tid å energi på huset... :/ 

 Ursäkta jag tror jag klargjorde mkt tydligt ovan att jag inte är ett dugg intresserad av en sådan lösning eller att "roffa åt mig" något som inte är mitt. Men du kanske inte kan läsa? Det ligger inte i min natur. Jag är som person sådan som alltid vill dra min del av lasset och göra rätt för mig och tillhör inte en av alla de "råttor" som vill leva på andra och allra minst min partner". Så vad du känner det får tala för dig. För du snackar inte ett dugg om min situation. Jag känner som jag skrivit tidigare att jag inte är intresserad av att han ska "tjäna en hacka" på mig med tanke på att han köpte huset för under marknadsvärdet rakt över disk utan mäklare  och att det nu högst troligtvis är värd mer än det dubbla bara lite drygt 1,5-2 år senare. Då ska jag göra honom skuldfri medan jag ska ta över hans lån? Nä för mig känns det inte rimligt. 

Jag känner oavsett att jag aldrig kommer kunna vara där på samma villkor som honom. Det är och kommer alltid vara hans hus oavsett om jag hypotetiskt skulle köpa mig in eller inte. Det är något som han köpte och som han hade som livsprojekt med sitt ex som han gifte sig med på pappret för att hon skulle vara delaktig och känna att det var hennes hem. Jag skulle ALDRIG Någonsin gifta mig på pappret för dom premisserna utan för mig är giftemål något man gör en gång i livet av helt andra orsaker: ren kärlek och inte för att lösa det "materiella". 

För min del känns det som den mest rättvisa formen är att han och jag- om han nu vill ha ett liv med mig får släppa sitt hus och att vi köper någonting gemensamt där vi båda är med från ruta 1 på exakt samma villkor. Jag tänker inte göra om samma tabbe igen och lägga ner massor av tid och energi på ett hus för att sedan bli totalt bränd och lämnad på gatan med mina djur till ingenting. När man är 30+ så vill man bygga framtiden och det kommer jag aldrig kunna göra för min egen del som "inneboende" i någon annans. Och det känns helt värdelöst att planera renoveringar etc av någon annans grejor och bara känna att man skänker bort allt till någon annan när man från ena dagen till den andra kan bli utkastad som sopor- för det var precis så det blev sist.

Jag är ju inte intresserad av att någon annan ska tjäna några pengar på mig. Att han pga att han köpte det långt under marknadsvärdet sen ska göra att han två år senare ska gå skuldfri och jag ska bära hela lånet pga att han träffade mig två år efter. Känns inte riktigt rimligt i mina ögon å det skulle heller inte få mig att känna att vi är där på samma villkor- utan bara att an skulle ha tjänat en massa pengar på mig. Jag personligen hade inte heller valt att köpa just den fastigheten utan vill leva lite mer avskilt från stora vägar då vi har vägen precis utanför. För min del så känner jag att man inte kan vara med på samma villkor om man inte köper en fastighet tillsammans från scratch. Att man gör det tillsammans hela vägen. 

Ibland kan jag känna mig okej med lösningen, men jag återkommer alltid till den punkt att jag känner att jag inte tänker bli bränd igen. Jag är redan 30+ och jag tänker inte stå där som 40+ och fortfarande inte ens äga huset jag själv lagt ner massa tid och energi och pengar på för att sdan stå utan någonting. Jag skulle tom kunna tänka mig att vara särbo för att ha tryggheten i att verkligen äga min egen bostad och inte känna mig som en inneboende i någon annans där jag från början inte ingick i planeringen överhuvudtaget.. Nä jag finner ingen sinneesro i denhär situationen efter det jag varit med om i min tidigare relation- och dels för att jag börjar bli så pass "gammal" nu. Ska jag lägga ner energin på något ska det vara "vårat" på pappret och inte "hans" men heta vårat i folkmun. Vill inte fortsätta bygga på hans utan på "vårat" som vi startat och gått i tillsammans.

Fast jag är ju inte ute efter att lägga pengarna på ett sparkonto nu när jag är en bit över 30 år och det planeras barn etc. Det som står framför min dörr är att skaffa mig ett hus som jag äger. Jag vill ju inte direkt vänta 10 år till när priserna är ännu högre. Jag känner rent spontant att jag skulle vara beredd att vara särbo för att kunna gardera mig med en trygghet och något att lägga ner min tid på än motivationen att göra som jag alltid gjort- planera och lägga ner tid och energi på någon annans grejor som inte är mina.

Det handlar väl inte om det? Har precis skrivit att jag inte trivs med upplägget eftersom jag vill att vi ska vara där på samma villkor och att jag och han ska bidra med lika mkt i alla investeringar- men det funkar inte så när jag inte äger ett skit och att han vill fortsätta ha det så för att inte behöva köpa ut mig om det skiter sig? Så vad är det som är så svårt att förstå?? Jävla idiotiska anklagelser.. sjuka människa...

Jag har inte ett hem. Min nya sambo har ett hem. Från ena dagen till den andra står jag hemlös och lottlös. Har sedan jag var liten fått lära mig den hårda vägen att man behöver sopa för sin egen dörr och har aldrig haft något riktigt hem otrygg uppväxt. Föräldrar som skitit i en etc. Personer har svikit och den enda jag kunnat förlita mig på är mig själv. När jag släppte allt det blev jag totalt bränd och skulle ta mig därifrån på en dag 20 mil hemifrån. Hitta ett nytt hem till mig och mina djur på en ort där jag inte kände någon. Så ursäkta mig om jag inte förlitar mig på att allt är guld och gröna skogar när mitt hem bara är mitt så länge den jag bor med tycker det. Förra gången gick inte så väl, mådde så dåligt att jag gick på mediciner med dubbla psykologer för att ens orka fortsätta leva. Den ekonomiska förlusten var bara en del. Givetvis är jag mer försiktig nu och kommer aldrig sätta mig i den situationen igen. Japp, flyttade ihop. Vet inte vad man ska känna men känner desto mer att jag behöver äga mitt eget boende för att känna en trygghet och inte hamna i samma utsatta situation igen. Bedrövligt med sånna jävla anklagelser. Precis sånna som dig som gör att man drar sig för att ventilera.. nättroll...

Jag vet väl inte vad som händer och skulle hända? Hur saker skulle kännas. Nu är det till att ta nästa steg om hur man vill ha det. Jag ville väl ventilera över situationen med andra i liknande situation eller som helst varit i liknande situation. Verkar vara väldigt tabulagt när man vill ha trygghet för sig själv i sitt eget liv pga tidigare erfarenheter? Och när man har en rejäl känsla för att man vill vara med på samma villkor. Är ingen golddigger som tycker att ?mannen sk betala allt? utan föredrar att man bygger sin dröm tillsammans...

mitt ex hade ett hus sedan tidigare. NU var vi inte ilag i mer än ett år men enl hans konstellation så skulle han amortera på sina lån och jag skulle betala ALLA löpande kostnader som el etc. Elen var snordyr och gick på upp emot 6000kr/månaden på vintern dåvi bodde i norra sverige med ett gammalt dåligt isolerat hus som var i behov av totalrenovering. Mögelskador etc. När jag sa att jag inte tycker att det verkar vara en bra deal för mig att jag skulle betala allt som gick rakt ut i ingenstans medan han skulle betala sådant som i princip gick rakt ner i hans egen ficka så tyckte han att jag var "småaktig" och att det var orättvist om jag hade mer pengar kvar i slutet av månaden än honom. Han spenderade alla sina pengar på skit och "leksaker" och i slutänden fick vi ändå leva på mina sparade pengar. Han sa också att nu i början av relationen så är det jag som tar störst risk i att "förlora pengar" men att hans tanke var att skriva in mig på fastigheten när vi varit tillsammans lite längre och att då i slutänden var det han som "tog störst risk". 

Han utnyttjade mig och slängde ut mig som sopor. Jag hann inte ens flytta ut mina saker innan han hade tagit hem en ny tjej. Skulle även lämna fastigheten samma dag som han bestämde sig med både hästar, hundar och katter- och jag hade absolut ingenstans att ta vägen i en stad som inte var mitt hem. 

Om vi nu ska leva tillsammans så tror jag det enda rätta är att vi får köpa oss en ny gård som vi kan förvalta tillsammans och investera i på samma villkor. 

Ja men i och med att jag är där, sköter ALLT obetalt arbete i hemmet och även det mesta som är utanför medan han är borta på dubbla arbeten varje dag. Jag målar å fixar och gör iordning i renoveringen. Och sedan ska jag köpa in mig på halva värdet av fastigheten om den värderas idag och göra honom skuldfri? Jäkligt bra deal. 

 

Nä jag skulle inte betala dom pengarna för den fastigheten med det läget. Utan köper hellre något där vi kan börja om från ruta 1 tillsammans- helt oavsett om han har mer pengar till kontantinsats än mig (eller ja de kommer han ju inte ha eftersom han inte lär sälja den fastighet han redan har). 

Jag vill ju också kunna investera i ridbana etc. Men allt jag gör gör jag isåfall för honom som blir investeringar till honom om vi går isär. Alla pengar jag lägger ner i fastigheten är ju ingenting jag får tillbaka. Så går det som med mitt ex så har jag gett bort hundratusentals kronor.  Då investerar jag hellre dom pengarna i en fastighet där jag har lika stor del i.

Ja och det är väl i den situationen som jag varit obekväm i redan från första början vilket vi även haft x antal diskussioner om, jag och denhär nya förälskelsen. Han vet precis vad jag gått igenom och lovar mig dyrt och heligt att det inte kommer vara så. Efter allt jag varit med om så kommer jag dock aldrig känna mig helt säker och hemma och trygg i något där jag inte själv har en del i. Det blev uppenbart nu efter flytten. Tidigare erfarenheter gjorde väl större avtryck än vad man från början trodde dom skulle göra? 

Det är ju inget nytt dilemma utan detta har varit på diskussion sedan dag ett. Det som skiljer sig är att jag nu inte bara är 20 mil utan över 70 mil "hemifrån". Jävligt dumt jag vet. Men vad gör man när kärleken slår till och det känns rätt? Men man uppelever också känslor mm på nytt och nya oroligheter pga tidigare erfarenheter. Så får man på något vis hitta lösningar med tiden som funkar. Men som sagt, kände för att ventilera med personer som är eller har varit i liknande situation. Det är rätt skönt när ens tankar och känslor även upplevs hos andra människor runt om och man inte är "ensam".

Handlar för min del att man skapar sig sin framtid tillsammans och det är ju inte direkt hastigt gjort att flytta ihop efter mer än ett år på långdistansförhållande. Är man en bit över 30 och utan barn så lär man välja att antingen avsluta det eller gå vidare. Man blir knappast yngre å tycker man att man hittat rätt ska väl inte att han redan bor i ett hus vara det som gör att: Nej allt annat känns rätt men eftersom han har hus så skiter vi i det? ..  Jisses!

Är väl inga konstigheter att man vill skapa ett liv tillsammans och om man ska ha ett liv tillsammans ska väl inte hela livet vara att han ska betala allt som rör huset och båda ska lägga ner massa tid- och jag som är hemma mer ska lägga ner mer tid- för att sedan riskera att gå helt lottlös medan han får en rejäl vinst på sin bostad och jag står helt utan försäkring. Ungefär som att betala in aktiekapital till den andra utan att någonsin ha en trygghet i avkastningen själv.

Han har inte gett mig nåogn trygghet i att jag ska köpa in mig? Han äger å det har aldrig varit på tal- NÅGONSIN om att jag skulle köpa in mig.

Tro mig jag kollar andra alternativ och mannen är inte främmande för att köpa något tillsammans. Han har ju sagt att han ska äga sitt hus och OM grannhuset blir till salu så köper vi det tillsammans- en fastighet han har spanat in länge. Dock säger den äldre damen som bor där att det aldrig ska säljas- och detsamma säger hennes son. Så känner väl mest att jag kan ju inte gå runt å vänta på något som kanske kommer ske i framtiden men sannolikt aldrig kommer bli av. En förutsättning att  det ska kännas bra är ju att jag också har någon form av trygghet på denna plats om vi nu ska bygga hela livet tillsammans. Då kan vi inte ha "ditt och mitt" och var och en ska ha sin egen ekonomi och sina egna grejor om vi ska ha barn å grejor- vilket han pratar om relativt ofta och vill- helst nyss. Jga kan inte sätta mig i samma sketna situation igen. Jag har även sagt att jag kan tänka mig att vara särbo om det är så- och att jag köper något i närheten för att trygga min egen framtid. Jag vill aldrig någonsin vara med om samma skit igen som jag var med om för ett par år sedan. Tog lång tid innan jag återhämtade mig efter den händelsen. 

Hur kan det vara "brottom" att flytta ihop efter över ett år på långdistansförhållande på över 70 mil där jag var den enda som var "fri nog" från åtaganden och kunde åka för att träffas? Då lär man bestämma sig för att antingen satsa eller skita i det. Tror att de flesta hade flyttat ihop betydligt mkt tidigare. Är man en bit över 30 år gammal så kan man inte sitta passiv i baksätet om man ska han ågon form av framtid att bygga med någon, framförallt när man dessutom inte har några barn än och den biologiska klockan börjar ticka...

Hur kan det vara "brottom" att flytta ihop efter över ett år på långdistansförhållande på över 70 mil där jag var den enda som var "fri nog" från åtaganden och kunde åka för att träffas? Då lär man bestämma sig för att antingen satsa eller skita i det. Tror att de flesta hade flyttat ihop betydligt mkt tidigare. Är man en bit över 30 år gammal så kan man inte sitta passiv i baksätet om man ska han ågon form av framtid att bygga med någon, framförallt när man dessutom inte har några barn än och den biologiska klockan börjar ticka...

Är det konstigt att man behöver en mer definitiv trygghet i sitt liv efter erfarenheter att ord just bara är ord? Jag litade helt blint på mitt ex. Trodde att detta var "this is it" och blev totalbränd och satt på bar backe i en stad som inte var min med djur etc. Min dröm är att bygga mitt liv tillsammans med personen som är "mannen i mitt liv" och att man lever i ett jämlikt förhållande. Bara för att det finns golddiggers som är supernöjda med att behålla alla sina egna pengar och ha mannen som betalar allt så behöver ju inte alla vara på det viset? Är det fel att vilja äga sitt boende och göra rätt för sig? Märks rätt tydligt att många är födda med en silversked i munnen och inte bryr sig om att vilja göra rätt för sig och är nöjd om den andra betalar. Men sån är inte jag och det ska jag inte ha någon kritik för. Det är inte  något onormalt eller negativt att vilja ha en trygghet när man flyttat. Det är inte onormalt att vilja ha en ekonomisk trygghet och trygghet i att man äger sin egen bostad och inte från en dag till en annan blir satt på bar backe. Jag skiter fullständigt i att sätta pengarna på ett konto. Det är inte där jag vill ha dom. Jag vill ha dom i investeringar som gör skillnad för mitt liv- där jag kan dra nytta av dom varje dag. Se att jag bygger något. Att jag får det liv jag vill. Att veta att jag alltid har ett hem att komma hem till. Att om jag ska föda hans barn framöver inte riskerar att bli satt på bar backe och bli tvingad att bosätta mig i en hyresetta i en förort för att ha råd.  I denna bostadsbrist som råder är det dessutom inget jag vill vara med om att vara helt utan trygghet.

Jag blir uppriktigt sagt ledsen över alla jävla påhopp. Mitt ex sa liknande saker. Men från ena dagen till en annan hade han bytt ut mig och dragit hem en ny tjej innnan jag ens hade flyttat ur hans hus. Jag vill inte stå där sedan när jag är 40+ utan en investering i ett hus- som är den bästa investeringen som man kan göra i livet. Jag har drömt om hus och egen gård sedan jag var liten. Är jag då egoistisk att jag BEHÖVER och vill ha det i mitt liv? Lika som att andra drömmer om barn och skaffar barn så fort man blivit byxmyndig?  Men helt plötsligt är det egoistiskt att vilja köpa sitt eget boende.

MIN DRÖM ÄR ATT HA EN TRYGGAD FRAMTID! Jag har haft ett rent jävla helvete under min uppväxt utan ett stabilt hem. Jag blev satt på bar backe efter en massa tomma ord från mitt ex i min förra relation. Är det så konstigt då att jag efter alla mina uppoffringar jag gjrot för denhär mannen att om vi ska bygga vårt liv tillsammans så ska vi göra det på riktigt och under samma förutsättningar.

Har dessutom aldrig ljugit om vad jag drömmer om och vill ha i mitt liv. Att jag vill bygga mitt liv tillsammans med någon med gemensamt boende och drömmar har jag varit klar med från dag ett.