inflyttad till honom- hans hus

Jag är i precis samma situation! Jag ska inom kort flytta in i min partners hus. Och jag känner precis likadant. Jag har inte lust att investera flera år av energi och omsorg till ett hus som bara kommer ryckas bort från mig om nåt händer. Om det otänkbara händer och han avlider tex- då blir jag hemlös.

Om vi går isär kan han kasta ut mig och jag blir hemlös- står på ruta 1 igen. Vi har ännu inte hunnit diskutera igenom det här och hur vi ska göra ekonomiskt men detta kommer jag va tydlig med att det accepterar jag inte i längden.

Just nu den första tiden är väl lugnt eftersom jag ändå står på ruta 1 nu (hyreslgh) så hade inte blivit nån skillnad. Men på lång sikt vill ju jag också "bygga upp" mitt/vårt liv och inte känna mig som en inneboende typ!

Bara den saken hur man ska känna sig "hemma" när man flyttar in till nån annan. Jag vill ju att vi börjar titta på nåt gemensamt så småning om iaf om vi ska ha en framtid ihop.

Jag vet inte hur man kan lösa detta tills man köper nytt ihop. Om den som inte äger huset betalar betydligt mindre så har man visserligen chans att spara mer till framtida husköp och genom det trygga sin framtid något.

Men för oss kommer det också va svårt att köpa nåt då det måste ligga i ett visst område och uppfylla vissa krav.

En sak är säker - man ska aldrig tänka så att man "alltid" kom mer leva ihop för att man har det så bra ihop... Vad som helst kan hända. Man tror att man känner sin partner och sig själv men allt kan hända!

Är du seriös, förstår du inte hur bakvänt du tänker? Ja hon har ett hem- så länge hon är med mannen! Hon har ingen trygghet alls bara genom sig själv utan är helt beroende av mannen. Om de gemensamt renoverar är det HAN som drar nytta av det, dels för stunden av att det blir fräschare men också på sikt av att husets värde ökar. Hon kan leva med honom i 20 år och sen tar det slut, han kanske lämnar henne och hon står där utan att ha NÅGONTING. i normala fall bygger man ju upp sitt liv allt eftersom tillsammans med sin partner, så blir det inte i en sån här konstellation.

Hur gick det till i din tidigare relation när du blev bränd? Hur länge levde du i hans hus då och hur gjorde ni ekonomiskt när ni levde tillsammans?

Att om man vill komma nånstans i livet bot man inte i hyresrätt i 20 år. Om man har möjlighet så vill man ju komma nån vart och inte leva som när man var 20 liksom hela livet. Man vill ha investerat och byggt upp nåt under livet.

Hon kan ju inte det nu. Utan det är bara han som gör det. Det blir ett ojämlikt förhållande där hennes trygghet hänger på honom. Fallet blir stort om de går isär medan mannen har säkrat sin framtid.

Om man vill bo i hus vill man ju bo i hus... Om ens dröm är att stadga sig och slå sig ner vill man ju att det är tryggat. Man vill inte leva med vetskapen att om en sambo ångrar sig står man där på ruta ett och får börja om på 0 med hus/boende.

Jag förstår dig precis. Låter helt fruktansvärt det du var med om med ditt ex.

Jag känner som du fast att jag inte har den bakgrunden. Har vart med om andra grejer dock som gjort att jag längtat i flera år efter få stadga mig och bygga på nåt med en livspartner. Av olika anledningar har jag vart fast i ett slags mellanläge.

Våra partners liknar varandra lite. Men de måste någonstans förstå att man får offra saker för att båda ska må bra. Förstår att det känns trist att sälja en bostad man är fäst vid och som passar in i ens liv. Men går man i nåt nytt kanske man får tänka om?

Du har offrat mycket för er relation och flyttat så långt. Jag har också gjort det och vi har också haft en distans vilket gjort att vi kanske flyttat ihop snabbare.

Jag känner själv att det kan va rimligt att leva såhär i några år, förstår att det är en process också för dem att också känslomässigt släppa huset men också att man behöver tid att hitta ett nytt BRA ställe.

Sen förstår jag även dem att nu när förhållandet är rätt nytt vill man väl se lite hur det går. De vill ju heller inte sälja och köpa nytt gemensamt och så inser man efter nåt år att det ändå inte funkade så bra ihop.... Så det behöver ju bli en balans där båda ska känna sig trygga.

Jag kommer iaf va tydlig med att på sikt är det nåt gemensamt som gäller. Jag tänker inte leva såhär som nåt bestående. Om han inte alls kan anpassa sig efter mig också efter all den uppoffring jag gjort så ser jag inte det som att han verkligen vill va med mig. Utan då känns det mer som att det är bekvämt.

Jag hade kunnat strunta i honom och välja nån som passar in i mitt liv bättre på flera sätt, men jag vill ju vara med HONOM och därför offrar man saker. Och då bör det vara ömsesidigt.