inflyttad till honom- hans hus

Det är liksom svårt. Jag är ju absolut inte ute efter att "ta något som är hans". Önskar bara att man kunde känna att vi gör det tillsammans. Det är vårt gemensamma hem. Just nu känner jag mig bara som en inneboende- även om jag får vara med och bestämma och tycka till minst lika stor del- och att han lyssnar på mig så kommer jag aldrig ifrån tanken att allt vi gör- det gör vi till hans fördel. Inte till min. Får höra att han har "renoverat ett visst rum för min skull".. Å då känner jag väl bara: Ja det var snällt att du renoverade ett rum i ditt eget hus som höjde ditt eget hus i värde så att du kan få mer pengar för det den dagen du säljer det- för min skull som inte äger en pryl förutom mina egna saker som finns i huset. .. Haha oj nu kanske jag lät lite bitter.. Men ja :) 

Jag är ju inte intresserad av att någon annan ska tjäna några pengar på mig. Att han pga att han köpte det långt under marknadsvärdet sen ska göra att han två år senare ska gå skuldfri och jag ska bära hela lånet pga att han träffade mig två år efter. Känns inte riktigt rimligt i mina ögon å det skulle heller inte få mig att känna att vi är där på samma villkor- utan bara att an skulle ha tjänat en massa pengar på mig. Jag personligen hade inte heller valt att köpa just den fastigheten utan vill leva lite mer avskilt från stora vägar då vi har vägen precis utanför. För min del så känner jag att man inte kan vara med på samma villkor om man inte köper en fastighet tillsammans från scratch. Att man gör det tillsammans hela vägen. 

Ibland kan jag känna mig okej med lösningen, men jag återkommer alltid till den punkt att jag känner att jag inte tänker bli bränd igen. Jag är redan 30+ och jag tänker inte stå där som 40+ och fortfarande inte ens äga huset jag själv lagt ner massa tid och energi och pengar på för att sdan stå utan någonting. Jag skulle tom kunna tänka mig att vara särbo för att ha tryggheten i att verkligen äga min egen bostad och inte känna mig som en inneboende i någon annans där jag från början inte ingick i planeringen överhuvudtaget.. Nä jag finner ingen sinneesro i denhär situationen efter det jag varit med om i min tidigare relation- och dels för att jag börjar bli så pass "gammal" nu. Ska jag lägga ner energin på något ska det vara "vårat" på pappret och inte "hans" men heta vårat i folkmun. Vill inte fortsätta bygga på hans utan på "vårat" som vi startat och gått i tillsammans.

Det handlar väl inte om det? Har precis skrivit att jag inte trivs med upplägget eftersom jag vill att vi ska vara där på samma villkor och att jag och han ska bidra med lika mkt i alla investeringar- men det funkar inte så när jag inte äger ett skit och att han vill fortsätta ha det så för att inte behöva köpa ut mig om det skiter sig? Så vad är det som är så svårt att förstå?? Jävla idiotiska anklagelser.. sjuka människa...

Hur kan det vara "brottom" att flytta ihop efter över ett år på långdistansförhållande på över 70 mil där jag var den enda som var "fri nog" från åtaganden och kunde åka för att träffas? Då lär man bestämma sig för att antingen satsa eller skita i det. Tror att de flesta hade flyttat ihop betydligt mkt tidigare. Är man en bit över 30 år gammal så kan man inte sitta passiv i baksätet om man ska han ågon form av framtid att bygga med någon, framförallt när man dessutom inte har några barn än och den biologiska klockan börjar ticka...