Svärföräldrar högst upp i dödsannons?

Men alla som förlorar ert vuxet barn upplever inte barnbarnen som en tröst som gör att de får behålla sitt avlidna barn och tycker inte att en dålig kontakt med barnbarnen ens går att jämföra med förlusten av sitt vuxna barn.

Med det sagt tycker jag också att svärföräldrarna beter sig illa  och fel som kör över TS och hennes barn.

Det är väl en sak att inte orka stötta sina barnbarn när man själv går igenom sitt kanske livs värsta sorg. Men att köra över sin avlidne sons änka och barn så totalt och vilja detaljstyra både begraving och dödsannons...

Inte normalt nånstans.

Ja, man är olika.
Om jag förlorar en närstående genom dödsfall så sörjer jag ju honom eller henne främst som  mitt  syskon /min bästa vän eller vad det nu var för roll personen hade i förhållande till mig och  inte som förälder till X och Y. Vilket inte behöver stå i motsättning till att jag i den mån jag orkade och klarade av det efter förmåga skulle försöka stötta den avlidnes barn. Eller att jag självklart accepterar och respekterar att det är de som är de närmast sörjande. Ibland tror jag dock att de som allra bäst kan stötta den avlidnes partner och barn är de som stod lite längre från den avlidne och var närmare partnern och barnen än den avlidne. T.e.x änkans /änklingens ursprungsfamilj.

Vore det -hemska tanke- ett vuxet barn jag skulle förlora skulle jag absolut sörja honom eller henne främst som mitt barn och inte främst som förälder till mina barnbarn. Vilket inte står i motsättning till att jag absolut håller med om att det är änkan och barnen som "äger" begravningen.

Som sagt: Jag tycker inte att svärföräldrarnas beteende är försvarbart och TS har all anledning att vara arg -ja mer än arg- över att de vill ta över och lägga beslag på begravningen.

Däremot tycker jag det är märkligt att TS önskar sig matlådor utanför dörren o.s.v just av svärföräldrarna . Även om deras agerande kring begravningen och dödsannonsen som sagt inte är försvarbart så är det troligtvis så att de genomgår sitt livs största sorg just nu och kanske önskar att någon lämnade matlådor utanför DERAS dörr.

Det står längst ner i startinlägget. Absolut inget orimligt eller märkligt önskemål i sig när ens livspartner har dött, men det är väl främst andra än den avlidnes föräldrar som  borde tillgodose just detta. Tycker mer det känns som något änkan /änkemannens ursprungsfamilj /vänner /grannar /arbetskamrater skulle kunna göra som en fin gest.

Ja, självklart finns risken att svärföräldrarnas agerande att ta över begravningen kommer att förstöra relationen för all framtid. I och med att TS och barnen haft en så pass bra relation till svärföräldrarna tidigare vore det väldigt sorgligt om det blev så, men det vore ändå högst förståeligt. Vissa saker kan helt enkelt vara oförlåtliga.

En formell  begravning går ju aldrig någonsin att göra om. En missad begravning kan sitta kvar som ett sår hela livet, i synnerhet om det rör sig om en make eller pappas begravning. Jag har själv av olika skäl missat ett par begravningar och även om det inte rörde sig om särskilt nära släktingar sitter det fortfarande kvar som en tagg någonstans i hjärtat. Jag hade velat ta ett formellt avsked av dessa personer som funnits i mitt liv och betytt något för mig. Främst för min egen skull, jag hade behövt just det där formella avskedet. Men också av respekt för de döda och för deras närmast anhöriga. Jag kan bara föreställa mig hur det skulle vara att missa sin makes eller sin pappas begravning...

Det är en sak att människor kan reagera väldigt märkligt och irrationellt vid sorg, särskilt när människor mitt i livet oväntat dör. TS verkar t.e.x ha lite svårt att se att för svärföräldrarna handlar förlusten högst troligt främst om att deras barn har dött, inte om att deras barnbarns pappa har dött och att det därför inte är något "rimligt" önskemål att svärföräldrarna  ska fokusera på sina barnbarn, stötta dem, komma med matlådor o.s.v.

Men sådant i sig behöver ju knappast ödelägga en relation för all framtid. En "stulen" begravning däremot, kan nog tyvärr riskera att göra just det , eftersom en formell begravning aldrig någonsin går att göra om.

Nu har två saker blivit ihopblandade här.

Vem som äger begravningen är en sak. Det gör precis som du skriver TS, och i viss mån barnen. både moraliskt och juridiskt. Svärföräldrarna har gjort helt fel som "kapat" begravningen. Helt fel.

Att svärföräldrarna som är inne i en egen avgrundsdjup sorg däremot säkert främst sörjer sin son främst  just som sin son och inte som sina barnbarns pappa är en helt annan sak. De ska ge fan i att lägga beslag på begravningen, ja, men de har ingen som helst "skyldighet" att främst sörja sin son som sina barnbarns pappa och inte som sin son.  Varför deras största fokus skulle vara att stötta barnbarnen när sonen förmodligen betydde  mer för dem än vad barnbarnen någonsin kommer att göra  är helt obegripligt.  De är också totalt fel personer att förvänta sig hjälp med praktiska saker av, oavsett om det gäller matlådor eller något annat. Sådan hjälp bör man snarare förvänta sig av sin egen ursprungsfamilj när man förlorat sin livspartner. Som sagt kanske svärföräldrarna önskar just nu att någon lämnade matlådor utanför DERAS dörr.

Ja, att man som enda kvarvarande förälder fokuserar främst på sina barn även om förlusten handlar minst lika mycket om att man själv förlorat sin livskamrat som att barnen förlorat sin pappa är  inte så konstigt. Bor barnen fortfarande hemma blir det nog naturligt så och dessutom är instinkten att beskydda sina barn oerhört stark.

Hos far- och morföräldrar är det inte självklart samma sak gällande den avlidnes barn  , de har ju ofta också just  den där oerhört  starka  instinkten att till varje värna om  sina barn , den försvinner ju inte automatiskt för att de blir vuxna, flyttar hemifrån och får egna barn. Instinkten att värna om barnbarnen är kanske inte alltid lika stark och dessutom  lever ju sällan mor-och farföräldrar tillsammans med sina barnbarn i dagens Sverige.

Vem som "äger" begravningen tycker jag som sagt är självklart, det gör TS och även juridiken är ju tydlig på den punkten. Däremot vill jag ogärna värdera vems sorg som är "värst". Att förlora ett barn är nog oavsett ålder på barnet bland det absolut värsta som kan hända en människa, å andra sidan är det för den kvarvarande partnern och barnen  vardagen och livet förändras mest..., nej jag vill som sagt inte värdera sorgen , det blir omöjligt även om jag har en tydlig åsikt vad gäller begravningen och vem som främst ska bestämma om den.

Självklart är det ideala om alla som älskat en avliden person kan sörja och sakna tillsammans och stötta varandra. Men det är nog väldigt svårt att i förväg veta vare sig hur man själv eller någon annan reagerar på ett plötsligt dödsfall. Vissa blir mer eller mindre tokiga av sorg och klarar inte av att vara ett stöd för någon annan sörjande alls. Skriver dock inte så för att "urskulda" svärföräldrarna, det kan möjligen vara en förklaring men inte en ursäkt för deras beteende.

Ja, att de har en skyldighet att stå tillbaka för frun och barnen när det gäller vem som ska ordna begravningen är jag helt enig med dig om.

Däremot har de ingen som helst skyldighet att lägga någon kraft på att stötta TS och barnen i vardagen . Även om de som sagt har en skyldighet att stå tillbaka när det gäller vem som ska ordna begravningen är deras sorg inte mindre värd än änkan och barnens.

Då ser vi saken på samma sätt.

Jag tycker inte det är märkligt eller något att ha dåligt samvete över  att främst ty sig till sin egen ursprungsfamilj om man blir änka mitt i livet. Även om de också är i sorg är de trots allt i de flesta fall "längre" från den döda och det är oftast inte riktigt samma trauma att förlora t.e.x en svärson eller en svåger som att förlora ett vuxet barn eller ett vuxet syskon. Själv skulle jag nog tycka att det skulle vara mycket lättare att söka både känslomässigt och praktiskt stöd hos människor som inte själva var lika traumatiserade av sorg som jag var.

Angående relationen med svärfamiljen så är det väl om den alltid varit bra ofta  minst lika mycket för sin egen som för barnens skull man vill hålla liv i den?

Jag tror inte att TS ljuger eller hittar på.

Men det kanske inte är i Svenska kyrkan svärföräldrarna tänkt ha sin "låtsasbegravning" utan i någon helt annan församling?

Inom svenska kyrkan äger väl "låtsasbegravningar" främst rum när man inte hittat kroppen men ändå kan vara säker på att personen är död. Har för mig att det förekom efter Estonia och efter tsunamin.

Sen fins det ju enstaka dårar anställda inom Svenska kyrkan med... så hur märkligt det än låter kanske någon församling / präst där  har gått med på att låta svärföräldrarna arrangera en "låtsasbegravning".

De allra  flesta relationer ebbar nog mer eller mindre ut förr eller senare om bara den ena parten anstränger sig för att upprätthålla relationen eller visar intresse att hålla igång relationen .

Jag tänker att barnens ålder kan spela stor roll för hur den fortsatta relationen till svärfamiljen blir. Tonåringar och äldre barn  har ju t.e.x  ofta en egen relation till eventuella kusiner, som de håller igång via sociala medier och kanske kommer då kusinerna tillsammans med egna initiativ och förslag  om att familjerna ska fortsätta med de traditioner de tidigare har haft och fortsätta  fira jul, påsk eller midsommar på det sätt de alltid tidigare har gjort.

Att fortsätta umgås med delar av partnerns  familj eller släkt efter en separation eller skilsmässa tror jag inte är så extremt ovanligt. Men det beror nog en del på hur separationen /skilsmässan gick till och vad som utlöste den.

Så kan det ju vara. Men de flesta skulle nog uppfatta den tomma kistan på svärföräldrarnas "begravning"  som något groteskt och makabert i sammanhanget.