Svärföräldrar högst upp i dödsannons?

Tack för era svar, blir lite klokare och att jag verkar tänka i rätt banor. 

Mina svärföräldrar och jag har alltid i övrigt kommit bra överens så jag har blivit lite förvånad över att situationen ens har kunnat uppstå. 

Själva annonsen är väl en liten sak, som gjort att bägaren runnit över. Dom vill vara ytterst involverad i allt nu i samband med dödsfallet vilket dränerar mig otroligt, eftersom det just nu är så pass mycket annat som är så jobbigt för både mig och barnen.

Barnen är ganska stora och vill gärna vara med i att planera begravningen, tillsammans med mig. Det blir ganska jobbigt när farmor och farfar vill vara med och ha bestämda åsikter, om något som är barnens önskan. För mig är det viktigt att barnen får vara en stor del i att välja psalmer och tårta om de känner att de vill det.

Känns som jag dräneras på all form av energi och har fullt upp och ingen ork att ta någon större hänsyn till deras bestämda åsikter. Mitt fokus ligger främst hos barnen, sen hos mig för att vara en bra mamma. Känns som jag håller på att explodera mot dom snart och kan inte hålla inne någonting. Känns så jobbigt, då vi alltid kommit bra överens och jag hoppats få stöd att hantera detta för att vara en bra mamma. Istället känns det som att allt bara blir ännu tuffare.. Jag måste vara en bra mamma, särskilt just nu. 

Tack för fint stöd från så många. Det värmer. Trodde aldrig att jag skulle få så många svar. 

Absolut så förstår jag att det är väldigt jobbigt och kämpigt för mina svärföräldrar. Det är det för oss alla. Jag värderar inte smärtan hos någon, jag förstår att det är en chock och en enorm sorg för dem. Vi har alltid haft en fin relation, jag och svärföräldrarna. Det har aldrig varit något bråk och jag har alltid känt mig välkomnad med värme. Men det är kämpigt för alla. Jag kämpar med barnen som är 10 respektive 14 som ligger hemma med kraftiga ångestattacker. Vi gråter ihop, men jag måste finnas där, vara ett stöd, lägga band på mig för att orka.. Jag har knappt sovit.. Inte kunnat tänka på mig. För självfallet måste jag göra allt för mina barn... Barnen vill vara med och planera begravningen. Och för mig är det viktigt att de får vara ytterst delaktiga, det är deras pappa... Jag tror att det är viktigt i deras process och att vi får minnas, sakna..

Jag tycker oerhört mycket om mina svärföräldrar.. Men jag orkar inte just nu att de ska kritisera det som är viktigt för barnen just nu. Absolut får det välja en psalm eller liknande. Men inte allt! Jag vill ha svärföräldrarna hos oss, jag vill att de ska vara delaktiga i våra liv. Jag hade önskat att jag kunnat luta mig mot dem som jag tidigare alltid känt att jag kunnat göra.. Jag vill att de ska vara här.. Jag vill att de ska träffa våra barn och prata minnen. Det hade betytt allt för mig och barnen. Det hade betytt allt om de kom över en stund. Men tyvärr känns det jobbigt att de inte gör det. De träffar andra och lever med att träffa andra då de haft corona, och fått det bekräftat.

Det känns därför otroligt tufft när jag kämpar dag och natt... Samtidigt som jag knappt orkar något. Jag kräver och förväntar mig inte att de ska stötta mig som de tidigare gjort mot mig och min man och våra barn. Jag förstår att allt är jobbigt för mina svärföräldrar med i denna stund, men de har varandra att luta sig åt. De har inte barn som ligger med ångestattacker hela nätterna. 

För mig är det en chock för det är ju mannen jag har/hade allt tillsammans med. Hela mitt liv med. Våra underbara barn. Mannen som jag älskar och älskat varje dag så att det gör ont i mig finns inte mer. Allt vi skapat tillsammans av kärlek, underbara barn, hus, sommarstuga och fina minnen. Min trygghet är borta. Jag vill gråta, jag vill skrika, jag vill vara liten och ynklig. För det är så jag känner. Men jag måste göra allt för våra barn, som är det viktigaste just nu. Att barnen blivit ifråntagen sin pappa det är mitt fokus att finnas där. Allt rycks ifrån.. Inget i livet är viktigt längre förstår jag nu, utan det är ända som är viktigt här och nu är barnen.

Tyvärr rycks mycket trygghet från dem nu.. Pappa.. Men också hus, sommarhus som vi nog kommer behöva sälja på sikt. En stress mitt i sorgen.. Jag hade hoppats på att mina svärföräldrar som jag alltid haft en fin relation till, även våra barn.. Hade kunnat fokusera lite på dem. Det hade betytt allt för mig och för barnen. Det hade gett en smula hopp och tröst i allt som känns jobbigt. Ett samtal eller kort besök, eller en matlåda utanför dörren. Så lite... Men hade betytt allt just nu.. 

Jag beklagar din pappas bortgång. Att bli av med sin pappa, trygghet i den åldern är alldeles för tidigt. Alla tillfällen som ni inte fick dela ihop som man som förälder verkligen vill uppleva. 

Jag sörjer med min man som inte kommer få vara med om dom stora upplevelserna i våra barns liv..Och att våra barn inte kommer få ha pappa vid sidan på studenten, bröllop och genom allt. Jag vet att min man såg fram emot det. Han längtade efter att vi skulle få anordna konfirmationen nu i augusti till vår dotter som fått tillbaka sitt liv nu när hon är frisk från sin leukemi. Vi alla var så glada efter ett par kämpiga år ihop och den styrkan vi haft ihop.. 

Jag förstår självfallet att det är jobbigt för svärföräldrar. Men tyvärr är deras liv inte i centrum just nu. Det är barnen och att de ska känna kärlek och trygghet.. 

Jag är så oerhört tacksam över familj och speciellt min underbara svägerska som kom hit imorse och ska bo här ett par dagar. Det betyder allt att hon stöttar och barnen känner stöd i att kunna få prata med pappa och hans barndom. Jag känner sådant stöd och sån enorm tacksamhet. Hon har nu tagit tag i föräldrarna och försökt prata med dom. Dock utan framgång.

Tyvärr blir det två annonser och det blir två ceremonier. För dom var det så viktigt att bestämma färg på blommor, tårta, mat och alla psalmer, bilder och program. Jag respekterar det. Men tyvärr kan jag inte låta de ta ifrån mina barn och min möjlighet att få påverka. Jag tror inte att min man hade gillat att barnen inte fick vara någon del av det här. Vi (jag, barnen och svägerskans familj) kommer ha en liten ceremoni.  Hans föräldrar får hålla i den officiella begravningen med övriga som vill komma.

Vi orkar inte med konflikten, och det som är viktigast är barnen. Känns så tråkigt dock att det inte kan bli en samlad begravning. Tråkigt att det för barnens farmor och farfar är viktigare att allt ska vara i deras väg, och att de ska bjuda in till den "officiella begravningen". Dock orkar jag inte lägga energi på detta, och med corona känns det samtidigt inte ansvarsfullt att anordna större begravningar. Tyvärr ser det nog konstigt ut, utåt sett, men det orkar inte jag bry mig om. 

Jag hoppas att barnen kan återfå en fin kontakt med svärföräldrarna när allt landat. Men just nu finns tyvärr inte någon ork. Framförallt är min dotter oerhört ledsen och känner sig sviken av farmor och farfar. Tyvärr så var farmor och farfar här hemma och framförde sina åsikter direkt mot barnen.. Helt ärligt förstår jag inte hur man kan säga så till sina barnbarn, som behövt se sin pappa falla ihop mitt framför ögonen på dem!

Jag hoppas att vi kan finna varandra igen och att jag och barnen kan träffas i sommar.Och jag hoppas att barnen vill det.. Jag hoppas att vi kan komma varandra närmare igen och att barnen kan "glömma" allt vad de har sagt mot dem. Tyvärr är jag oerhört  rädd att barnen tappat förtroendet.. Som sagt, jag älskar mina svärföräldrar, men jag förstår inte hur det har kunnat bli såhär. Jag känner mig sviken, men självfallet vill jag inte vara långsint, utan är beredd att göra mycket för att det ska funka igen och att kontakten mellan dem och barnen kan funka på något sätt. 

  

Tack.. Det där värmde verkligen..Inte... 

Tack för alla som engagerat sitt och visat stöd för mig här i tråden. Tack. 

Tänkte skriva mitt sista inlägg innan jag lämnar tråden här. 

Det blir två "begravningar"  och där  barnens farmor och farfar håller den officiella begravningen, då de vill bestämma blommor, psalmer, program, mat osv själva. Dit bjuder de in övriga gäster att komma. 

Jag, barnen och min svägerska med familj har en liten ceremoni ensamma. Tråkigt hur det har blivit men det är i svåra stunder man inser vilka man har nära.. Tyvärr är nog barnens relation med farmor och farfar förstörd för all framtid efter de hårda orden de har fått höra efter sin pappa och min makes bortgång. 

Tyvärr verkar även min svägerskas relation till sin mamma och pappa (svärföräldrarna) fått sig en rejäl turn efter deras agerande. 

Jag tror detta blir svårt att reparera tyvärr då barnen är såpass gamla. Det är ett trauma att behöva se sin pappa falla ihop framför ögonen på en. Behöva förlora sin pappa. Men det är även ett trauma i sorgen att förlora farmor och farfar på samma gång, på ett sånt här sätt. 

Jag hoppas vi och barnen kan nå försoning i framtiden med farmor och farfar för barnens skull. Men just nu är det inte möjligt när de har tagit begravningen ifrån oss. Jag kommer aldrig förlåta att det är de som bjuder in vänner och kära till begravningen, medan vi som är primärfamilj inte är närvarande. Att vi inte kan komma överens. Jag tycker jag har försökt vara resonerlig med att föreslå att de kan få vissa ansvarsområden att bestämma över, men det var inte nog. 

Det gör ont att de inte vill komma och stötta barnen på våran ceremoni, men vad kan man begära i sådana här skeden? Ingenting. Det är tydligen i dessa stunder de rätta ansiktena kommer fram. 

Man vill bara gråta och sörja.. Men istället kommer ilskan fram som maka/mamma och sörjande.. Jag är ARG för att inte få sörja i fred med respekt. Jag är arg att inte bli respekterad. Ledsen att inte tillsammans med våra barn få ordna ett fint avslut.. Jag har erbjudit att de kan få bestämma vissa delar. Men det var inte nog. Jag känner mig trampad på, att det är på mina svärföräldrars begravning min mans arbetskollegor kommer att gå på, hans och mina gemensamma vänner. Vad kommer de säga när de ser att vi inte är där? Vi som alltid varit så nära svärföräldrarna? 

Tack för stöd från er! Har varit otroligt skönt att få skriva av sig på sätt och vis. Känner skam över situationen som har uppstått och haft svårt att våga prata om situationen med vänner och min ursprungsfamilj. För jag känner stor skam över att känna ilska och frustration i en situation som denna. Även om jag säkert är identifierbar när anhöriga läser här, men samtidigt har jag känt att jag behövt stöd. Ingenting jag skäms över. 

Många som undrar med begravningen och det juridiska om det ens är möjligt för svärföräldrar att få "låna" kistan. Usch, det låter så makabert att prata i dom termerna.. Men det är inte möjligt och min svägerska ha tagit över all form av kontakt med svärföräldrarna och varit tydlig med att detta aldrig kommer att vara aktuellt eller ens möjligt. 

Helt ärligt vet varken jag eller svägerskan vad som slått slint i huvudet på dom. Men är det så viktigt för dom att samla folk och ha sin "låtsasbegravning" i kyrkan med en tom kista som det i så fall blir för deras del, då det är så viktigt för dem att få välja blommor osv. får dom väl göra det. Den riktiga begravningen kommer vi att ha, och dom har själva valt att inte vara delaktiga i den. 

Väldigt tacksam över min svägerska tagit fighten och stått upp för mig och barnen så jag slipper och det blir ännu mer skada i relationen. Jag vet nog inte hur jag ska tacka henne framöver. Inte bara för att underlätta kontakten med svärföräldrarna utan är så tacksam att hon finns här för oss och bor här ett par dagar. Det är verkligen ingenting som jag förväntar mig, men det betyder så otroligt mycket för mig och för barnen att vi inte är ensamma, att det är någon annan som går i trappan. Ingenting tar jag för givet utan jag är bara så otroligt glad över vår fina relation och att hon tillsammans med oss vill sörja, tala om barnens pappa och hennes bror. Hennes sorg, som alla andras, är lika stor. Men det är fint att vi tillsammans kan få dela det ihop.. Det betyder mycket.  

Jag ska sluta tänka på svärföräldrarna/ barnens farmor och farfar och släppa hela begravningssituationen som har uppstått och nu ändra fokus. Vi kommer ge min man/barnens far och svägerskans bror och hennes barns farbror en fin stund ihop. Tacksam för att dom vill vara delaktiga och vi kan få dela både gläde och sorg tillsammans. 

Precis, jag kanske inte var helt tydlig. Med officiell menar jag att de bjuder in alla som vill komma, ett större arrangemang. 

Dock har min svägerska och hennes man varit väldigt tydliga mot barnens farmor och farfar att de rent juridiskt inte är möjligt för dom att anordna och ta den ifrån oss. Känns skönt att ha dem i ryggen och de har varit tydliga med att de tycker att svärföräldrarna borde tänka till en extra gång och att de själva inte kommer vilja gå på något sådant, utan vill ha en gemensam tillställning tillsammans med primärfamiljen (oss).  Dock vet ingen av oss, har någon aning om hur dom tänker längre och jag tror att vi alla har släppt allt kring det nu och känner att de får göra som de vill. 

Kommer dom ordna något "liknande" och benämna det "begravning" blir det som sagt mer en minnesstund, då något annat inte är juridiskt möjligt egentligen. Jag har ingen aning om hur det fungerar kring sådana där saker i svenska kyrkan, och jag orkar inte sätta mig in i det.. Det känns bara olustigt. Som någon sagt, så har jag ingen aning om ens svenska kyrkan ens lägger tid på sådana tillställningar. Jag kan inte uttala mig och jag har ingen aning hur de tänker längre, då vi inte pratar. Vill de anordna något liknande och bjuda in massa folk och det är viktigt/känns bra för dem så får dem ta och göra det.

Dock är jag tacksam över det stöd vi fått och att all övrig närmaste familj vill samlas tillsammans med oss den dagen. Om svärföräldrarna ångrar sig och vill komma, är de självfallet välkomna. Men det är jag, barnen som anordnar den juridiska begravningen ihop. Samtidigt är jag väldigt tacksam att min svägerska och hennes familj velat vara involverade och kommit med fina önskningar. Det känns skönt att kunna bjuda in övrig släkt, vänner och mannens kollegor att delta via videolänk. 

Jag känner mig lugn och släpper allt kring detta nu. Nu ska jag fokusera på mig, min sorg och framförallt mina barn. Tack för alla tips och råd. Jag skäms inte över något.

Ha det fint och var rädda om varandra. <3

Vill också passa på att tacka många som engagerat sig i tråden och stöttat. Det har givit mig styrka. Även fast det är bakom en skärm har det betytt mycket. Trodde aldrig att jag skulle få ut så mycket av att skriva här. Flera kommentarer som jag läst här har gett mig fin styrka och mycket ork. Tack för er tid ni tagit er. 

Trevlig kväll!