Att vara tre i en relation - jag, min dejt och hans ex
Har dejtat en kille sen två månader tillbaka. Vi fick en otrolig kontakt mentalt. Han hade väldigt många egenskaper jag ville ha. Framför allt intelligens. Vi kunde prata om allt, det verkade som han förstod mig, han kunde avsluta mina meningar. Vi delade samma värderingar, politiskt och kärleken till naturen m m. Möjligen blev jag inte förälskad i honom helt (är kanske lite reserverad efter att äntligen kommit ifrån en man med narcissistiska drag). Han är några år yngre och har små barn. Tvillingar på 6 år.
Till saken. Han pratade väldigt mycket om sitt ex. Jag åkte med honom till jobbet vid ett tillfälle då vi jobbar på en stor arbetsplats - och under den resan kom hon på tal två gånger. Jag sa till honom att det hjärtat är fullt av talar munnen och han blev helt ställd. Och han kan verkligen prata annars. Hon messar honom o beklagar sig när barnen är jobbiga, om nån av dem ramlat o slagit sig. Han hjälper henne o hennes svärfar (jag hade ju ändå släpkärran). Han skulle fixa hennes cykel (deras gemensamma stora intresse). Han har ingen familj i landet. De har varit gifta i 17 år och separerade 2 år nu. Jag har väl frågat honom ett par gånger om han verkligen är över henne.
Nu i helgen var han barnfri o skulle hälsa på mig i min stuga. Det var kanonväder, han hade med sig några öl. Såg fram emot att sitta på altanen o prata. Då säger han plötsligt att han ska åka med barnen till vänner på midsommar, "för mitt ex hade andra planer". Det var hans vecka. Jag fattade inte riktigt, men tänkte det spelar ingen roll, han ska tydligen ha barnen o jag vill inte träffa honom då, vi har inte kommit så långt ännu. Dock plingade det säkert 6-7 ggr i hans mobil o jag blev lite reserverad o inåtvänd, men det vände under kvällens lopp. Fattade att det var hans ex.
Dagen efter, under dagen kände jag mig lite olustig. Funderade på om jag orkade med en relation med en lite yngre man med små barn o allt vad det innebär. Plus lite annat som varit en sten i skon som jag ignorerat.
På kvällen åkte jag till honom - han säger då att hon har ändrat sig o ska åka med. Jag blev helt iskall inuti. Blev stel o hade svårt att konversera som vanligt. Han skulle t o m köra. Hörde knappt vad han sa efter just den informationen. Jag valde att åka hem och var ganska kort mot honom via SMS när jag väl kom hem. Han undrade vad det var o jag skrev att jag hade lite att processa och att vi kunde prata om det dagen efter. Efter mycket om o men hade vi en konversation igår och det avlöpte med att jag sa att jag inte ville vara tre i en relation vilket han förstod. Sen sa han att det var viktigt att ha en bra relation med barnens mamma, att det var enorma fördelar med det för alla inblandade, och undrade vad göra. Jag sa att du får komma även henne innan du kan dejta på allvar. Då säger (eller skrev, för vi antingen ses eller messar och han vill veta vad jag ville prata om, som om han misstänkte och inte ville ses IRL utan ha det "avklarat" på distans) han att om det är så jag känner så är det lika bra vi avslutar hellre förr än senare. Att barnen är små o de har bra relation och han inte ville hantera mig eller ändra på deras "arrangemang". Trots att jag själv alltså hade tankar på om detta verkligen var rätt och mina egna behov efter tidigare relationer är att för en gångs skull få komma "i första rummet", så känner jag mig nu dumpad, värdelös och ångrar att jag ens sa något. Jag vet att jag måste stå upp för mig själv, men jag står inte ut i känslan. Känner mig så övergiven. Lider av sviter av en taskig uppväxt. Är medberoende och klänger mig fast vid relationer även om de är dåliga. Har en terapeut som är bra och jag ska jobba med detta men det är såååå jobbigt när det pågår. Inte är det lätt att hitta en man heller som man gillar o mycket gillade jag ju med honom.
Nu tänker jag ju att jag kanske bara skulle stått ut och inte utmanat honom. Men jag blev ledsen för han frågade inte mig vad jag tänkte göra, eller beklagade att hans val att fortfarande åka med barnen o nu henne till gemensamma vännerna, gjorde mig ledsen. Jag skrev att jag blev ledsen för det men han bara upprepade att det var lika bra att bryta utan att kommentera. Jag trodde ju han skulle kunna tänkt sig o träffat mig om hon nu istället kunde åkt med barnen. Jag hade säkert t o m accepterat det om han bara frågat mig om det var OK, eller förklarat varför han gjorde det valet. Jag frågade igår men han svarade bara. "Ingen aning faktiskt". Kunde inte låta bli att messa honom idag o säga att det inte kändes bra efter konversationen igår, att man kanske skriver för snabbt liksom. Men nej, han mådde bra o trodde inte det skulle spelat någon roll att vi avhandlade detta per SMS. Och återigen poängterade han att han inte tänkte ändra på något att det var lika bra vi gick åt olika håll. Och så dök det upp för en kort stund att han inte gick att kontakta, som att han blockerade mig. Fattar ingenting. Och vi hade ändå pratat om att en relation handlar om att bestämma sig o lösa de problem som dyker upp, och han har varit väldigt tillgiven och tillmötesgående innan.
Har ni varit med om liknande? Jag hatar att känna mig så förvirrad och övergiven. Gamla sår rivs upp. Jag är 49, frånskild sen 2013, och han är 46. Hela dagen idag har varit förstörd. Känner mig ledsen tom o helt utmattad. Fast jag förstår logiskt att det var lika bra.
