Styv- eller curlingproblematik?

Grunden enligt mig är att ni ser olika på det, inte att du har rätt och han har fel. Det du beskriver om innebandysituationen t.ex. så skulle jag som förälder tycka att du kanske borde peppa ditt barn att inte vara så ängsligt, för det var väl inte så att sonen sköt bollarna rakt mot ditt barns huvud?

Jag tycker inte heller att det är självklart att barnen ska behöva följa med och kolla på fritidshus, men inte heller att man stannar hemma om man inte hittar någon annanstans som de kan vara. 

Jag reser mycket tillsammans med ett av mina syskons familjer och vi har helt olika syn på barnuppfostran och jag vet att de stör sig väldigt mycket på mina barn, men jag stör mig lika mycket på deras.

De stör sig på mina för att de är "vildare". Inte lika bra på att sitta still vid matbordet som deras. Tjatar på att få gå till rummet när de ätit färdigt. Inte kan sitta still långa stunder utan söker hela tiden "äventyr". Gör bomben i poolen (självklart inte bredvid folk), klättrar på saker man inte borde klättra på (men slutar såklart när jag säger till, men de har inte den grundläggande tanken att inte klättra). 

Jag å andra sidan stör mig på att deras barn är osjälvständiga. De klarar inte av att gå till rummet själva när de ätit klart och vi vuxna vill sitta kvar och umgås. De klarar inte av att ta små smakbitar på buffén som de äter upp och sedan tar med av det som de gillar utan de öser på av allt som ser gott ut och slänger lass med mat. De är fega och vågar inte följa med på hälften av grejerna vi gör (och fått absolut noll peppning av föräldrarna att våga mer). De klarar inte av att bära sin egna packning när vi ska på utflykter, mina barn gör det med automatik utan att jag ens säger till dem om det, och de har ingen ork att gå speciellt långt heller. 

Våra barn är lika gamla så det har inte med ålder att göra utan att vi haft helt olika fokus på vad som är viktigt i uppfostran.