Styv- eller curlingproblematik?

Jag har tre barn och min särbo har ett. Vi har ett bra förhållande på många sätt men när det kommer till barnen kraschar det ordentligt. Vilket är orsaken till att min plan är att förbli särbo. Vilket bidrar till problematiken eftersom hans dröm är att bo ihop och ha ett gemensamt familjeliv. Problemet jag ser hos honom/deras föräldraskap är dock ett problem jag upplevt även när jag tidigare dejtar en man med ett barn. Och som jag ofta ser även hos andra föräldrar.

Så ibland vet jag inte om det ens är ett styvfamiljsproblem eller bara att min syn på barn går på tvärs med samhället generellt.

Grejen är att jag alltså har tre barn varav de två äldsta kom.väldigt tätt (1,5 år mellan dem) jag fick dem också tidigt så jag har varit förälder typ hela mitt vuxna liv. Jag har också varit ensamstående väldigt mycket och det här helt enkelt blivit så att vi hela tiden fått jämka. Barnen har fått följa med på varandras grejer de här fått lära sig att vänta medan syskonens behov gått före ibland. Jag har fått planera utifrån oss alla hela mitt vuxenliv och försöka se till.allas intressen.

Runt mig. Och då även min särbo. Finns mest föräldrar som har 1-2 barn. Mest levt i kärnfamilj och fått barn mycket senare. Och de har ett sätt att sätta sitt/sina barn i centrum för allt som jag inte alls kan relatera till. Barnets behov önskemål aktiviteter osv. Är liksom det hela livet byggs kring. Och jag. Dels förstår inte. Dels tycker det är absurt. Dels tycker att mina barn hamnar i kläm. Jag skulle ju möjligtvis kunna göra likadant för att undvika det sista men jag ser ju att / tycker att det skapar rätt odrägliga barn i längden.

Så jag tänker att resten av världen får göra som de liv. Så även min särbo och att vi kan umgås hans barnfria tid. Men det här är ett oerhört känsligt kapitel för honom. Och jag vet inte alls hur jag ska få ihop det. Om det ens går.

Vi hade en situation senast igår. Han frågade om jag och min yngsta ville följa med honom och hans barn och träna /leka på hans jobb (De har en gymnastikhall) vi hängde på. Och så visade det sig att han släpat med sig en massa grejer till sitt barn i form av inlines bandyklubbor mål osv. Och tanken då var att han skulle spela i hallen och vi träna på kanterna/runt om. Mina yngsta som bara är tre och lite ängslig av sig. Tyckte ju det var skitläskigt med bollar som flyger osv. Så det slutade ju med att särbon tjatade på sonen att vara försiktig. Så att sonen blev tjurig och inte ville spela alls. Och jag tog mitt barn och drog till en lekpark istället.

Och jag kan bara tycka att det där är ett så himla typiskt exempel. På att han tycker att vi tom rent bokstavligt talat ska kretsa runt hans barn. Och han tycker jag överdriver. Och att han är "ovan vid yngre barn" så han förstod inte att hon skulle tycka det var läskigt. Men jag tycker ju att även vi vuxna förväntades anpassa oss på ett märkligt sätt Och jag känner att vi aldrig kommer nå varandra. Att det är skillnad på att säga. Ska vi åka och träna allihop? Att det räknas som.att försöka skapa en aktivitet för alla. Mot att kanske säga vi tänkte åka och spela innebandy vill ni med? Om det var tanken.

Är det bara så att det krävs träning för att se saker ur flera barns (Och vuxnas) perspektiv? Eller är det jag som måste acceptera att världen ser ut som.den gör och att det är den.barnsyn som ses som den rätta och därför undvika relationer med nån med barn?

För det här var ju bara ett illustrativt exempel. Det är så där hela tiden. Vi pratade om.att åka på en visning av ett fritidshus i helgen. Han behövde bara se om.han kunde fixa barnvakt först för hans barn tycker det är tråkigt att åka bil. Jag frågade stillsamt vad vitsen med fritidshus var om barnen inte klarar bilresan dit.. (Jag hade inte en tanke på att inte ta med min yngsta så jag fattade verkligen inte) och han blev jätteupprörd över min brist på förståelse.

Och så där håller vi på. Och nånstans är ju frågan om vi alls kommer att mötas. .