Får dåligt samvete när jag äter.

Ja, detta är vi nog otroligt många som kan känna igen. När man går in och styr hur man äter, antal kalorier, håller koll på vikten och får resultat så kommer duktighetskänslan, man känner kontroll och makt, så duktig, så disciplinerad, så skärpt. Det är beroendeframkallande.

Den euforin och manin detta leder till kan vara fängslande och svår att göra sig fri från - så jag känner för egen del att jag inte vill att mat ska associeras med dåligt samvete och brist på disciplin etc.

Jag fick efter några år helt enkelt hitta annat fokus än just att räkna kalorier och kolla vikt. Jag försöker istället pusha mig själv att hela tiden nå nya fysiska mål, vara mer aktiv. Äter vad jag vill, men undviker att proppa i mig samt att äta för tidigt eller för sent på dygnet. Det har hjälpt mig.

Lägger man fokus på kalorier och vikt så är det också där man lägger värdet och mästringkänsla; och så vill inte jag ha det. När fokus ligger på skojig fysisk aktivitet och varierad kost kommer jag bort från rent/dåligt samvete. Då är mat något jag äter med glädje igen..

Och som andra nämt; ätstörning har inget vikt att göra. Extremt vanligt att överviktiga med ätstörning vägrar "ta till sig" den epiteten, för man känner sig inte "värdigt" att ordlägga sig så - man är ju tjock, hur kan man säga man har ätstörning typ? Bättre än så vet vi ju idag. Hoppas inte du egentligen vet djupt inne att du utvecklat en störning, men förnekar det för dig själv?:) Är väl bättre att kalla en spade för en spade tänker jag!!:) men, men.. fri kan man bli, ätstörning eller ej, det är väl där vi bör lägga fokus nu; hur man kan bli fri igen!:)