Gränslösa ex o styvbarn!

Anonym (Arg) skrev 2020-05-01 12:24:04 följande:

Det är mitt föräldrahem som vi tillsammans har totalrenoverat. Fatta den att din mans ex har lagt sig i din säng o snokat bland dina saker i det hem där du har växt upp? Psycho!

Vi träffades när våra barn var stora barn o i yngre tonåren. Han separerad i mer än fem år o jag i fyra när vi blev ett par så inga otrohetsaffärer här.

Vi behåller nyckeln o min man är överens om det också! Hon måste växa upp säger han o vill hon fortsätta bli behandlad som en bäääääbis så får hon bli det hos sin mamma sa han nyss! Så har det inte alltid varit kan jag tala om, det är nu sista året som han insett att hans barn inte är riktigt som en vuxen bör vara i den åldern.

Bra!

Ibland behöver man faktiskt sparka ut ungarna ur boet! Är inte så att din bonusdotter inte har någon stans att ta vägen och hon är säkert välkommen hem till er på villkor att hon beter sig respektfullt och vuxet, eller? Tyvärr så måste hon få den gränssättning som hon borde fått när hon var lite yngre. Men vad bra att droppen rann över så det kan ske en förändring. Hoppas ni kan få lite frid och fröjd. Nu gäller det att ni står på er och inte låter bonusdotter och hennes mamma fortsätta att bete sig så oförskämt mot er. Det blir nog en tuff tid för dottern att behöva växa upp och det är verkligen på tiden.

Anonym (L)

Fri 1 May 2020 13:22

#35

Anonym (Arg) skrev 2020-05-01 13:11:33 följande:

Hon är välkommen hit på samma premisser som mina egna vuxna ungar. Hälsa på o bo givetvis här i perioder om ni vill det men hon ska inte ha det här som ett permanent varannan veckas boende! Nu får det vara bra!

Berättade det här för min äldsta son o han sa ?äntligen morsan?. Din man hade ju så himla mycket starka åsikter om att dina barn nu var vuxna o skulle klara sig själva så tur att det äntligen gäller henne också sa han.

Kul att höra! Ja, jag förstår att han också känner sig lättad, han ser väl att det inte varit så lätt för dig heller. Det blir säkert lite lättare i relation till dina barn också när det inte finns en jobbig barnrumpa springande där hemma hos er. Kanske blir att dina barn hälsar på mer även om ni verkar ha en bra relation ändå som det ser ut idag.

Anonym (L)

Fri 1 May 2020 15:07

#47

Anonym (Arg) skrev 2020-05-01 14:41:29 följande:

Hon såg chockad ut! Ungefär som att det här är hennes hem också.

Helt ofattbart! Skönt att nu nu har det ur världen. Det är ju bra att dottern är skriven hos sin mamma då slipper ni den biten.

Anonym (L)

Sat 2 May 2020 11:06

#81

Hon har säkert någon form av diagnos och verkar sakna eget driv som en avvikande faktor. Men oavsett så är hon på pappret att hon är vuxen nu. Även om hon behöver viss stöttning så behöver hon nog ta tag i det själv och självmant ta tag i att få sig själv utredd. Nu bor hon där hon är skriven dessutom. Det är klart att det går att föreslå för henne vart hon ska vända sig att få stöttning i att klara sig själv m.m men hon behöver väl vara med på det eftersom hon är myndig. Att få henne omyndigförklarad är väl inget man gör bara sådär heller? Hon står inte på bar backe och så länge hon inte behöver ta tag i sina svårigheter så kommer det fortsätta vara så att hon kan vara en bääääbis. Spelar ju ingen roll vad ts man försöker göra när dottern är myndig, bor hos sin mamma och kan där bli behandlad som ett barn. Jag känner personer som bor hemma och saknar driv och föräldrarna gör sina barn en björntjänst i att låta det bara vara och hoppas på att deras barn ska ändra på sig. Jag tror att dessa föräldrar gjort barnen en björntjänst hela deras liv och inte velat se de avvikelser som barnet har. Är inte första gången som föräldrar blundar för att deras barn har svårigheter. Eftersom barnen inte får den stöttning de behöver för att hantera sina svårigheter så har de inte de verktyg de behöver när de väl är vuxna. Då blir det upp till dem själva att söka den hjälp de inte fått som barn och saknar de det drivet så blir det väl ännu svårare, tänker jag. Är svårt när viljan inte finns där, men vem vill göra sådant som man har väldigt svårt för om man inte absolut måste? Och jag tycker du ts gör helt rätt att få en skön tillvaro hemma. Och det verkar inte som det funnits mycket av är gränssättning eller krav som kan hjälpa den här tjejen att ta tag i sina svårigheter och det är bra att ni nu sätter dessa gränser hemma hos er.

Anonym (L)

Sat 2 May 2020 22:50

#85

Anonym (Arg) skrev 2020-05-02 13:34:06 följande:

Bra inlägg!

Det här med diagnoser vet jag inte så mycket om o hon är inte utredd. En viss ångest, dålig empatisk förmåga utan väldigt uppe i sig själv o egna problem är personlighetsdrag men hon är inte utredd för nåt. Det hon har lagt av med men som jag tyckte var otroligt obehagligt när det skedde var att hon vid flera tillfällen fejkade lite försvinnanden. Var min man lite barsk i tonen så kunde hon bege sig iväg o hålla sig undan i timmar med avstängd mobil o man fick tillkalla hjälp o ge sig ut o leta efter henne. Hon kom sen tillbaks o låtsades som inget hade hänt. Hände ibland i skolan också ifall hon blev ovän med nån lärare eller elev. Det här la hon av med när reaktionerna uteblev, man blev van o det var inte så kul att fortsätta med det där när ingen gav sig ut på skallgång längre.

Så visst finns det en hel del problem där men jag har haft egna barn som jag har haft fullt upp med utan jag har lämnat den där biten med hans barn till min man.

Jag har några i min bekantskapskrets som har varit lite sådär som du beskriver. Lite svårt att växa upp och ta eget ansvar, släppa sina föräldrar, beter sig lite som barn, har lite svårt att förstå eller ta gränser, svårigheter att hålla i pengar, lite manipulativa, överdriver, använder i bland känslomässig utpressning som att säga att man ska ta livet av sig och så, allt för att få sin vilja fram, slippa ta konsekvenser och få uppmärksamhet. Dessa personer vet ofta precis vilka knappar de ska trycka på för att komma åt ens svaga punkter och kunna fortsätta med sitt beteende. Det kan säkert finnas någon psykisk störning i grunden. Ibland är det bara att sätta hårt mot hårt som gäller. Men det brukar vara väldigt svårt för närstående eftersom barnen vet exakt vilka skuldkänslor de kan frambringa för att slippa ändra på sig. De kan bli så arga att de inte vill ha med en att göra över huvud taget kan vara riktigt elaka, försöker skuldbelägga och så vidare och sedan kommer de krypandes när de behöver något och då är de så snälla och lovar en massa saker. Så får man jätte mycket drama när man säger nej. Säger man ja så blir de så glada och lovar en ännu mer, det blir någon slags emetionell belöning eller bestraffning. Antingen är man en hemsk människa som vill en allt ont eller så är man den snälla som endast fortsätter vara det så länge som utpressaren får som hen vill, det är så min uppfattning hur vissa kan vara.

Anonym (L)

Sun 3 May 2020 11:24

#101

Anonym (Arg) skrev 2020-05-03 08:23:54 följande:

Jag har i ren frustration sagt att hon beter sig som ett psykfall till min man o det är mindre konstruktivt.

Kan absolut vara som så att hon har lite släng av nån borderline, bipolaritet, tvångssyndrom eller nåt annat men problemet för mig är att ta upp det här med min man. Han ser det lite som skällsord o ren elakhet att prata om diagnoser o hans barn i samma mening.

Autistisk tror jag inte alls att hon är för det här är inte ett beteende som hon har mot alla. Hon har varit helt okej med att mamman har relationer o kan vara ensam hemma då som jag förstått. Det här vaktbeteendet verkar hon enbart rikta mot vår relation, inte för att hon inte gillar mig men hon är svartsjuk.

Jag tror att det handlar mer om att hon isåfall har en mer manipulativ psykisk åkomma än att hon är autistiskt lagd.

Det är just det att när föräldrarna inte vill ta in att deras barn kanske behöver annan stöttning eller har vissa avvikande drag som det kan bli väldigt problematiskt. De föräldrar som kan se det ger ofta ett bättre stöd till sina barn eftersom de förstår att det finns en problematik som de behöver bemöta så att de stöttar sina barn och inge gör dem en björntjänst. Sen kan det vara svårt ändå. Det bästa skulle nog vara att få hjälp av ett proffs hur man ska bemöta henne. Men antar att psykologer eller andra sorts specialister är uteslutet för din man. Så då blir alternativet att vara tydlig med gränser och hoppas på att hon kan förhålla sig till det. Jo, att använda gråt är också ett sätt att manipulera och om det funkar så fortsätter hon ju med det så klart. Det tråkiga blir att hon kommer att bete sig så som hon gör i alla relationer. Förhoppningsvis så pushas hon till att ta tag i att jobba med sig själv, träffa en psykolog eller så som kan hjälpa henne med det. För på något sätt så måste hon lära sig vad som är socialt accepterat, hur hon ska kunna samarbeta och få en relation att fungera. Ibland kan en diagnos göra att man förstår vilka svårigheter någon har, vad det beror på, vad man behöver tänka på i bemötandet med den här personen och vilka verktyg som hen behöver ha med sig genom livet. Men nu är hon vuxen och då får man lämna det upp till henne själv att ta tag i sin situation. Att fortsätta dalta med henne är nog mest att göra henne en björntjänst det gör nog inte att hon tar tag i sin situation. Jag hoppas du och din man kan vara överens i fortsättningen om hur ni ska förhålla er till henne. Jag hoppas din man kan stå emot hennes manipulation men förstår att det kan bli väldigt tufft för honom. Jag tror att han har stöttning av dig som han behöver men det är klart att det kan vara väldigt sorgligt att tillslut behöva inse att relationen med ens barn inte kanske blir så som man skulle önska.

Anonym (L)

Sun 3 May 2020 17:17

#117

Anonym (Arg) skrev 2020-05-03 13:04:37 följande:

Jag håller med dig i mycket men jag tror att det borde ha tagits itu med för längesen när hon var tonåring. Vet inte om det redan har gjorts nån mindre utredning men nu vet jag inte om det är nåt jag vill föreslå ens.

Jag låter ego men jag är också väldigt trött över allt som varit kring henne o engagera mig i det där skulle mest stressa mig för är då rädd att hon ska flytta in igen o vi ska börja om igen. Hoppas du förstår hur jag menar?

Har efter flera år ihop lärt mig att ibland är det bättre att vara tyst än dela med sig exakt vad man tänker o tycker till sin partner när det kommer till ens barn.

Jag tycker inte heller du ska föreslå någon utredning. Jag tycker du gör helt rätt. Det är inte upp till dig att få henne att klara ett vuxenliv heller. Vad som skulle gjort eller inte gjorts behöver inte diskuteras. Det som är viktigt är att få relationen mellan din man, hans dotter och dig att ändå fungera, om det går. Hon försöker säkert få honom att få dåligt samvete och manipulera och så. Det som blir tufft för honom blir väl att säga emot henne. Att göra henne till ett offer är vad hon vill och försöker spela på det och går man på det tror jag inte att det leder till att hon växer upp. Jag tror att ni gör precis rätt så hon måste "facea" att hon inte är ett litet barn. Hur svårt det än må vara för henne att vilja förstå det. Jag tror inte hon har fått för lite uppmärksamhet, som någon var inne på. Jag tror du har gjort det du kunnat utifrån den sitution som har varit rådande. Är skönt att ni fattat beslut om att hon inte ska bo hos er eftersom det blir ohållbart för er. Men det kommer nog bli tufft för din man att säga nej till henne. Och du är säkert den stöttning han behöver för att kunna hålla sig ifrån att låta sig manipuleras av henne. Det är inte lätt när man vill vara ett stöd för sina barn och samtidigt dra vissa gränser som man kanske hade sluppit att dra om barnet kunde se lite mer till andra än bara sig själv. Som jag skrev tidigare kommer hon att vara såhär i andra relationer också och vet hon inte hur hon ska bete sig så drar hon sig kanske undan vissa sociala sammanhang. Men det är något hon måste ta tag i själv. Låter ändå bra, som sagt, att ni drar era gränser mot henne nu. Det kommer vara stormigt ett tag, säkert lägga sig och så vill hon något som inte ni vill så blir det stormigt igen. Men så är det och då gäller det att orka hålla ut.

Gränslösa ex o styvbarn!

INNEHÅLL