Sörjer sambon

Min sambo dog hastigt och oväntat  för några månader sedan. Sorgen och saknaden är självklart tung. Men jag känner också sorg över att vi inte hann gifta oss. Hade vi hunnit det så hade jag varit änka idag. Vad är jag nu? Som sambo räknas jag inte som någon som var viktig trots att vi var så viktiga för varandra i livet. . 

Vi planerade att gifta oss men vi sköt det på framtiden. Vi trodde att vi hade tid att göra det sen. Vi fick åtta år tillsammans men inga gemensamma barn. Vi hade både barn sedan tidigare. Han ville att vi skulle försöka få ett gemensamt barn men jag tyckte det räckte med de barn vi redan hade. Nu ångrar jag mig.Hade vi haft ett gemensamt barn hade jag varit hans barns mamma, jag hade också haft något av honom kvar hos mig  

På begravningen så var det hans barn och deras mamma som satt längst fram i kyrkan som närmast anhöriga. Jag känner mig hemsk som är avundsjuk på att jag inte räknas som  närmast anhörig. Om det istället hade varit jag som dött hade jag önskat att han hade suttit längst fram som närmast anhörig för det var så vi räknade varandra. När arbetsgivare eller vården ville att man skulle fylla i vem som är närmast anhörig så var det självklart för oss bägge att vi var varandras närmaste anhöriga. Men efter döden så är det inte längre så  

Vi var aldrig så noga med vem som betalade för vad  Det jämnade ut sig eftersom vi hade ungefär lika mycket i lön  men nu i efterhand så är det viktigt  För om jag betalade vår familjesemester med alla barnen och han betalade för båten som kostade ungefär detsamma så är båten arvegods medan resan är borta och har värde noll. Varenda pryl i vårt hem ska gås igenom och det ska göras bodelning och allt sånt som hör till när någon går bort men varför är det så bråttom. Jag har ännu inte förstått att han aldrig mer kommer hem  hur ska jag då redan nu kunna bestämma om jag vill försöka köpa ut hans barn ur huset? Jag vet inte var jag vill bo för jag vill inte bo någonstans utan honom. 

Tankarna virvlar i mitt huvud och jag vet ingenting  Just nu grubblar jag på vad man har  för relationsstatus som sambo till någon som har dött? Ensamstående och singel känns fel. Finns det något annat ord för änka om man inte var gifta? 

När jag kom till kyrkan så hade de redan satt sig och det fanns inte plats för mig och mitt barn att tvinga ner oss på samma bänk. Jag hade bara tagit för givet att jag och mitt barn också skulle sitta längst fram.

Det är en struntsak men det gör ändå ont. Visst kunde jag ha ifrågasatt det och bett hans ex eller hennes partner att flytta på sig men samtidigt så kändes det fel att ställa till med en scen på min sambos begravning.

Jag hade önskat att de själva hade makat ihop sig och gjort rum för oss när de såg oss. Men det blev inte så. Jag trodde nog inte heller att jag skulle vara så ledsen för det i efterhand som jag är. 

Jag är inte konflikträdd i vanliga fall så varför är jag så rädd att såra någons känslor nu? Kanske för att det gör så satans ont och jag vill inte vara anledningen till att öka på smärtan hos andra.