Hur klarar du dig "i dessa tider" ?

Jag har inte drabbats så negativt än, mer än att många kollegor är sjuka och vad det innebär med vikarier och inbeordringar. Jobbar mer än vanligt och får rycka in lediga dagar eller jobba längre än schemat säger för att täcka upp. Får också jobba med vikarier som varken kan jobbet och/eller rutinerna vilket gör att jag är helt slut när jag kommer hem. Men är såklart tacksam att jag har ett jobb som inte är i farozonen.

Den dagen vi får in corona vill jag dock inte ens tänka på. Får ta en dag i taget helt enkelt, för den dagen, då kommer det bli riktigt, riktigt jobbigt.

Mitt liv har påverkats... nära noll egentligen. Jag tvättar mig lite noggrannare om händerna när jag kommer hem. Har upptäckt hur onödigt ofta man går och handlar, vilket helst sker i liten butik. Funderar naturligtvis på hur många smittade det kan finnas om man går ut. Men inget omvälvande alltså. Lite synd att man inte kan träffa några släktingar eller vänner men inget som riktigt stör än så länge. Typ så.

Mitt liv kändes redan hopplöst misslyckat innan COVID-19 så faktum är att jag inte på något sätt lider av social distansering därför det är det enda jag känner till.

Omg min vän, detta gjorde förjävla ont att höra :( <3 Skickar en telepatisk kram och hoppas att det vänder <3 När alla andra "noobs" blir galna av sin isolering så står du där och visar vägen ut serru ;)

Försöker hålla mig och barnen hemma så mycket det går. Är föräldraledig, så jag hade ju varit hemma oavsett (men inte så här mycket HEMMA i huset knappt utan att träffa folk). Min man jobbar på, företaget han jobbar på är väl ett av få som det går extra bra för tack vare/på grund av krisen. Han försöker arbeta hemifrån när det går, men en del behöver skötas på plats.

Ja wow, tur i oturen ändå :) hoppas du har ett jobb att gå tillbaka till sen då också, eller att du har föräldrarledigt länge än!

Har jobb att gå tillbaka till, egen firma (frilansar), och planerar först att återvända hösten 2021 tidigast. Det är det sociala som är det jobbiga :/

Jag är sjukpensionär så mitt liv är precis som det varit de senaste 15 åren, väldigt ensamt och fullständigt meningslöst och precis lika fattigt. Nej, fattigare, för allting är dyrare nu är för 15 år sedan men ersättningen är densamma.  Sanningen är att om jag skulle bli sjuk och dö av corona så skulle ingen sakna mig.

Aha, ja fram till dess får man verkligen hoppas att det här är över :o Beroende på bransch är ju många frilansare absolut hårdast drabbade ekonomiskt nu, så väldigt glad att höra att det kan ordna sig, på den punkten i alla fall :)

Jag tycker också det sociala är tufft. Och jag tycker att man måste få erkänna detta! Klart det är! Vi människor behöver varandra och absolut som mest när det är kris. Även om man förstås vill försöka tänka positivt och vara tacksam för det man har, så är det ju ingen liten grej att avstå från kan jag tycka.

Alltså aj :( :( Känner dig förstås tyvärr inte men det gör så ont i mitt hjärta att höra att du har det så och känner så. Tack fina du för att du ville berätta <3

Vet inte om du känt samma någon gång, men ibland blir jag förbannad på medierna och hur smalt de rapporterar och hur få som egentligen inkluderas och representeras. Nu och alltid.

Vissa historier, som din t.ex. kommer ju i princip aldrig upp i ljuset, samtidigt som det tjatas i oändlighet om vad fan nån Schulman sagt om nån vårdpersonal. Jag vet inte vad det spelar för roll egentligen, men jag stör mig på det för det blir ju en väldigt oärlig bild av verkligheten.

Så det är delvis därför jag frågar. Tack igen, för din ärlighet!

Det enda är att jag precis skulle fått jobb, tyvärr inom turistnäringen, alltså blir det inget tills vidare. Tur att man bor hemma och föräldrarna har jobb där de också slipper träffa andra.

Men annars känns det bara som att det som ändrats är att alla andra nu lever samma typ av liv som jag gjort redan innan. Är en riktig hemmasittare, har typ inget socialt liv, går bara ut för att motionera eller handla. Reser typ aldrig, har inte ens varit utanför min stad på 2 år. eller gör andra aktiviteter. Har alltid skytt ställen med mycket folk. Så på det sättet känns det inte så tufft för mig. Hade dock precis börjat tänka att jag skulle ta tag i min sociala situation inför det här året, men det får vara på pausläge tills vidare.

Vi påverkas inte speciellt mycket. Jag pluggar sista terminen på högskolan, det har varit lite bökigt med examensarbetet då allt är på distans och det var krångligt att få till de intervjuer vi behövde men det har löst sig ganska bra. Har börjat söka jobb och får en del respons. Har sökt vidare studier till hösten bara för att säkra en inkomst, fall i fall jag inte hittar något.

Makens jobb har skickat hem alla som kan jobba hemifrån för att skydda de som måste vara på plats. Hans företag har klarat sig bättre än vissa andra som inte har speciella restriktioner och går t om bättre för tillfället. 

Det som påverkat oss är att vi inte träffar mina föräldrar lika ofta (knappt alls) och att barnen saknar att vara där. Ungarna får heller inte leka med kompisar för tillfället och går inte på fritids, jag och maken är ändå hemma så det kvittar. Vi handlar inte på stor Maxi i stan en mil bort utan stöttar de lokala butikerna här i byn, blir lite dyrare men det får vara så just nu.

Så vi har det ganska bra. Får en hel del renovering gjort här hemma eftersom vi sparar tid på att inte pendla och är effektiva med jobb och studier.