Särbons barn bleker kärleken

Jag har varit med om precis samma dilemma. Dock var barnen 4 och 7 år. Det var datorspel non-stop för att deras pappa skulle kunna få sitta och spela själv. För att slippa underhålla barnen tillät han dem att sitta och spela från morgon till kväll. Barnen ville inte göra någonting annat och varje gång jag föreslog att vi skulle ut och grilla, åka pulka eller liknande så skreks och gräts det. Deras pappa var oerhört slapp i sin uppfostran på alla fronter. 4-åringen gick fortfarande med blöja och när jag frågade varför han inte försökt att avvänja honom fick jag "jag har inte orkat" som svar. Deras pappa ville inte att barnen skulle vilja vara hos deras mamma mer än hos honom, så han hade ingen struktur för barnen och var allmänt slapp - de fick göra som de ville för att de skulle vilja vara hos honom. Jag försökte stå ut i nästan 1,5 år men i och med att de var så unga och i och med att han inte tog tag i sin uppfostran, kände jag att jag inte kunde leva under de premisserna i så pass många år till. Så jag lämnade. När man har så olik syn på uppfostran går det inte, hur mycket man än tycker om varandra. Som du skrev - kärleken bleknar tillslut av verkligheten.

Du får ta dig ett seriöst samtal med henne där du berättar vad du inte tycker fungera och så får du bestämma hur du vill göra med relationen utefter hennes svar. Om hon inte är lyhörd inför dina åsikter och är villig att kompromissa kommer du bara att irritera ihjäl dig på barnet och henne. Det är ingen hållbar situation.