Särbons barn bleker kärleken

Sedan tre år tillbaka har jag haft ett särboförhållande där hon har två barn 6 och 10 år och jag har två utflugna barn och en 17-åring som bor hemma varannan vecka. Sedan ungefär ett år tillbaka har vi kunnat tillbringa mer tid tillsammans eftersom min son vistats mycket hos sin flickvän och då har jag vistats i min särbofamilj. Sonen har valt att bo hela tiden hos henne och dottern 6 år bor halva tiden hos sin pappa. Senaste halvåret har sonen blivit alltmer så att han inte vill besöka mig och har sagt till min särbo att han hatar mig. Hon har försökt trygga honom med att förklara att en förälders kärlek till sitt barn är nåt annat än kärleken till en annan vuxen och att jag inte kommer ta henne ifrån honom, osv. Pojken vill helst bara att mamman och systern ska vara hemma vid kvällsmys och liknande och avstår hellre  om jag är där. Då spelar han dator, vilket han fö gör åtskilliga timmar om dagarna. Det kan bli 12 timmar dator och mer en lördag då jag och särbon vill göra annat än att vara inne och han vägrat följa med ut. Dom har nu inte varit hemma till där jag bor på ca ett halvår vilket känns trist och eftersom vi bor i olika kommuner blir det lite tröttsamt för mig att vara den som alltid tar packsäcken, fast det går bra och skulle inte vara så besvärligt om det inte vore för anledningen att det är hennes son som stoppar att dom kommer hit. Dottern är ett yrväder och kallar mig ibland av misstag för pappa så där upplever jag inget problem alls.
Det har börjat gå så långt nu att jag börjat känna kärleken till min särbo börja blekna lite i kanterna. Hon hör ju ihop med sina barn och jag har svårt att se henne som en enskild del fristående från dom. Det gick ju bra då vi var på tu man hand då barnen var varannan vecka hos våra respektive ex.
Jag har inom mig börjat kritisera henne för att låta sonen se en massa våldsamma filmer med åldersgräns över hans ålder och att han spelat datorspel alldeles för många timmar som jag anser. Jag har även tagit upp det med henne samtidigt som jag sagt att det är hon som bestämmer vad hennes barn ska se men att jag vill berätta min åsikt. Vi har helt enkelt olika åsikter i frågan. Dottern använder även hon sin mobil och har den framför ögonen mesta sin vakna tid med filmer o likn. En lördag kan det bli 6-8 timmar framför mobilen vilket jag ser som för mycket. Det här kanske upplevs av den som läser det här som småsaker men för mig leder det till tvivel om jag ska fortsätta förhållandet. Vi passar ju extremt bra ihop både umgängesmässigt som sexuellt och kompletterar varandras intressen på ett bra sätt. Men just nu träffas vi på sonens villkor och det nöter på mig att vara den han hatar(utan att jag tycker mig förtjäna det). Och min särbo försöker ju förändra det här och försöker tjata och tjata och locka eller argumentera om att dom ska åka till mig men hon drar hela tiden det kortaste strået. Jag har också pratat med sonen men han säger att han bara inte vill. Själv misstänker jag att det är datorn som drar där han ju sitter hela sin vakna tid och att han inför kvällsnattning sitter och tittar på tv med sin mamma(som jag bedömer är våldsamma ungdomsfilmer, inte för en tio-elvaåring). Jag blir ledsen och märker att jag tröstäter och är även arg på sonen och min särbo. Jag har pratat med min särbo om min frustration men inte så tydligt att jag sagt att jag tvivlar på om vår relation håller för allt det här, men har antytt det. Får ju även en del besvärande tankar om hur det här kan utvecklas med åren och ser ingen positiv vändning eftersom ett datoroberoende ju inte brukar bli svagare av sig själv. Skulle önska att den som läser det här bara kommer med lite tankar eller egna liknade erfarenheter. Gärna någon lycklig historia det gör mig inget. Och förstås om nån har negativa erfarenheter som vi kanske kan spegla i och eventuellt se nån ljusning. Berätta hur du gjorde i din situation. 
Tack för läsningen av denna långa text