Hjälp! Bilda bonusfamilj utomlands? (Långt inlägg)
Jag vill bara,börja med att säga att jag förstår dig kring graviditeten. Blev själv oplanerat gravid med en sladdis när jag var 37 och min känsla av att vara färdig med barnafödande gjorde att nästan det enda jag kände var ångest. Nu valde jag av olika skäl att behålla och jag älskar så klart min treåring mer än livet Själv. Men jag märker hur intensivt jag uppskattar varje steg hon tar mot att bli större. För oss slutade det också i separation trots pappans enorma glädje över graviditeten. Och intensiva bedyranden om att det här var den sista byggstenen vi behövde. Så att behålla är inte det givna svaret. Utan där måste du följa,din egen känsla.
När det kommer till utlandsflytten så tycker jag ärligt talat det är en dålig idé. Precis som någon skrev så är det ditt ansvar att vara en bättre förälder än pappans eget omdöme om det sviktar. Och det är inte ok att flytta. små barn så oerhört långt från en förälder. En fyraåring klarar ibte av att upprätthålla en god och nära relation till nån som inte är del av den vardag. Och. Att sen behöva,skiljas från dig för att åka till den främling pappan sakta kommer att bli... Det tror jag inte blir ett hållbart alternativ för nån.
Sen är nöjeslivet oerhört svårt som det är. Att då kastas in i det med full kraft utan nån som helst trygghet i det välbekanta runt om vore som att kasta barn i vattnet för att lära,dem att simma. Att bo utomlands är i sig oerhört utmanande och utmattande. Jag som testat både och skulle aldrig drömma om att kombinera,de två största utmaningarna jag satt min familj igenom. Det vore inte ansvarsfullt föräldraskap av mig.
Din partner låter naiv och med en tendens att inte se de svårigheter som livet bjuder på. Det kan vara en charmig egenskap men det lägger oerhört stort ansvar på omgivningen att vara,de,som tar ansvar och tänker igenom saker.
Jag fy mer däremot inte ni är hemska och dåliga människor! Det är bara konstigt att döma andra,så.