mhansen skrev 2020-04-21 12:48:18 följande:
Ja jag vet egentligen vad jag borde göra. Men när man går och funderar ensam hela dagarna börjar man tillslut tro att man överdriver, är känslig eller blivit knäpp av sömnbristen....
Känner mig så ledsen över att situationen blev som den blev bara.. man känner en viss skam över att stå där själv med mina barn för att jag ?valde fel man igen?...
Jag vet att jag kommer klara det men det känns så jävla RUTTET..
Jo, men att din man har ändrats och beter sig som skit kan ju inte du ta ansvar för. Det är ju han som förstör här.
Du lägger en ansvarstyngd på dina axlar som du inte ska behöva bära..
Och livet är verkligen inte perfekt. Och inte lätt.
Det kommer varken gynna dig, familjen eller någon annan att hålla upp en fasad..
Och... vem vet hur framtiden blir? Det kan ju bli så att dina man får en spark i röven och skärper sig så att han kan återgå och bli den du älskade. Den du föll för. Bara för att ni separerar betyder ju inte att allt är helkört. Det kan ju bli bra, MEN då måste också HAN kämpa och förändra sitt beteende. Det kan inte du ta ansvar för. Det arbetet måste han göra.
Ring en nära anhörig och prata. Berätta. Släpp spärrarna. Eller öppna upp dig för din barnmorska och be om råd. Kanske kan hon se till att du får kontakt med en kurrator? Så att du inte står ensam i detta!
I min vänskapskrets var det 4 vänner som skiljde sin inom ett år efter att en av tjejerna en kväll faktiskt vågade öppna upp och berätta hur verkligheten faktiskt var bakom hemmets vackra dörrarna. Detta fick effekt att tre till öppnade upp och avslöjade allt bakom fasaden. De behövdes.
