Inlägg från: Koncentration |Visa alla inlägg
  • Koncentration

    Jag man på 26 år börjar känna avsaknad till att ha en bilogisk familj

    Hej!

    Jag har aldrig haft känslan av ensamhet egentligen. Jag har alltid haft vänner. Till och med när jag bodde med min bilogiska familj, så klarade jag mig rätt bra. Självfallet hade jag enorm känsla av att vilja fly. Men aldrig riktigt haft en känsla av ensamhet eller tomhet för att jag saknar en ordentlig biologisk familj.

    Jag avslutat kontakten med min dyskfunktionella bilogiska familj där terror, hot, lögner, stöld & fysisk misshandel vanligt förekommande. Med hjälp av socialen vid 24 års åldern så införskaffade jag skyddad identitet. Jag bodde i ett skyddad boende och bor numera i en lägenhet. Jag har bott i min lägenhet i halvårs tid. Jag har mer och mer känt av ensamhet. Därefter har massa känslor och tankar dykt upp att jag har missat en massa saker i min barndom och tonår som jag borde ha upplevt. Med denna process har jag därefter börjat känna mer avsaknad och önskan om att ha en BILOGISK familj. Liksom någon som man kan höra av sig till, en farsa som man kan åka på fisketurer, jobba i en trädgård eller vad som. Ha en fin kontakt m.m.

    Vissa dagar känner jag stor sorg medan andra klarar jag mig rätt okej. T.ex nu när jag skriver detta så skriver jag detta med enorm sorg i hjärtat. Och sorgen växer bara alltmer när jag tänker på det.

    Jag är aktiv inom kyrkan. Går på Gudstjänst och börjat på kör. Det är inte inom kyrkan jag blir ledsen, men ibland när jag är vid min ensamhet kan jag tänka hur alla andra kommer dit med sina farföräldra/morföräldrar/föräldrar och/eller syskon. ELLER åtminstone så ses de där. Pratar med varandra m.m. Jag har mina vänner, men i själva verket är jag totalt ensam.

    Ensam under Påsk och Julen. Det är dock så pass fina människor i kyrkan att de som vet om mitt skyddad identiet på grund av familjen/att jag är ensam, har nu bjudit mig totalt två Julmiddagar. Jag blir så rörd, så glad och tacksam att jag får vara med på det.

    Jag undrar varför denna plötsliga sorg dykt upp om avsaknad till en bilogisk familj. Jag tror inte den har varit där förut?

    Jag vet inte heller vem jag skall ta upp detta med.

  • Svar på tråden Jag man på 26 år börjar känna avsaknad till att ha en bilogisk familj
  • Koncentration
    DasNerd skrev 2020-04-15 16:56:18 följande:

    Svårt att säga. Kanske t ex knäppa saker som sägs i kyrkan om vikten av en familj av i kombination att du då även ser hela familjer där barn är intecknade i sina föräldrars vanföreställningar? :)

    Det är ju konstigt om du inte känner sig ensam annars. Men som 26-åring som lägger vikt på ett familjeliv är det kanske dags att skaffa sig en familj som faktiskt är "ens egen". Människor som du har fått dras med "bara för att" de råkade bringa fram dig i världen för att sedan b handla dig illa är ingenting att längta efter. Oavsett vad din kyrka tjatar om förlåtelse eller annat dumt.


    Jag längtar inte efter min bilogiska familj. Men jag önska jag hade en bilogisk familj, en ordnetlig farsa t.ex som man kunde jobba i trädgården, mecka med bilden/cykeln. Lära sig saker m.m. Fiska och snacka.


    Jag längtar också efter att bilda en familj. Men det är det där biologiska jag saknar. T.ex en farsa som skulle kunnat lära mig om en massa eller bara allmänt kärlek och prat.

Svar på tråden Jag man på 26 år börjar känna avsaknad till att ha en bilogisk familj