Ung och ofrivilligt barnlös

Hej!

Jag var inte heller så gammal när jag och min numera man påbörjade vår utredning. Jag tror jag kan ha vart 24 och han 23. Är 27 nu. Vi hade försökt i 3 år själva och jag kände mig trygg hos vår klinik. Det har tagit oss väldigt lång tid att komma till vårt första försök och till vår besvikelse så tog det sig inte. Vi var väl ganska beredda på det men det gör inte mindre ont att se det där himla minuset ändå. Jag känner precis som du. Det finns INGEN som jag kan prata med för det finns väldigt få som förstår. De säger att de förstår, lyssnar första gången man pratar om det men efter att man ältat hos sina närmsta ett par gånger så slutar de lyssna. Talade om för min närmaste vän när vi skulle återföra vårt embryo, det var den 27/3 och hon har fortfarande inte frågat hur det gick. Så jag och min man bestämde oss helt enkelt för att inte berätta för någon mer. Men det blir så ensamt, jag känner mig så ensam. Sen hjälper det inte att min man har ADHD och autism, det gör hela den här grejen med att hantera och förstå känslor så mycket svårare. Det är inte lätt förstå varandra och ge det den andra behöver. Så jag är precis som du, desperat efter andra i samma situation att prata med. 

Önskar dig all lycka och hoppas verkligen att du hittar någon tröst i något forum. 
Kram