Heranell skrev 2020-04-08 16:10:05 följande:
Precis så är min upplevelse. Jag är 50+ och är på väg att separera. Dock så är det min sambo som tycker det är dött mellan oss. Men om man kollar texten jag citerat så kan jag säga att det stämmer helt. Min sambo har helt tagit sin hand från ansvar från hem och barn (vi har inga gemensamma barn, men varsin tonåring), han kör sitt race och ägnar i princip all ledig tid åt sin hobby. Han har i princip aldrig sagt att han kommit på nåt vi ska göra tillsammans, utom de ganska få gånger jag har följt med honom ut på sjön.Ska vi göra nåt med tonåringarna våra barnhelger är det jag som måste komma på vad vi ska göra, men han följer kanske inte med, om det inte är nåt han gillar att göra.
Jag har känslor kvar för honom, men har ändå ledsnat, för jag känner mig ensam, osynlig och ohörd. Har jag fört fram nåt önskemål blir han bara irriterad, och sitter i soffhörnet med sin mobil, om han inte fiskar då. Inte blir man kåt på en mansbebis som sitter i soffan när man själv sliter med 99% av hushållsarbetet, jag kan dammsuga runt fötterna på honom utan att han ser mig. Hade han dragit sitt strå till stacken hade jag nog varit mer villig, om jag känt att vi drog åt samma håll. Nej, även om det är jobbigt nu så tror jag att det blir bra i slutändan. Vi bråkar inte, som tur är, utan är hyfsat överens. Nu letar vi "bara" lägenhet så att en av oss kan flytta och den andra byta vår stora lgh till nåt mindre.
Jag separerade från min dotters pappa när jag var 45, det funkade hur bra som helst, vi var båda färdiga med varandra och det var ett vänskapligt uppbrott.
För dig och din fru skulle jag föreslå parterapi. Jag försökte få med min sambo på det, men han vägrar. Även om det är slut och man ska flytta isär kan det vara värt det anser jag. Det kan även vara ett sätt att hitta tillbaka till varann.
Även jag delar en liknande situation som din... tycker att min man inte bryr sig, ska han göra något ihop med mig och barnen måste det vara nåt han gillar. Så fort han får en chans springer han in i ett annat rum och tittar på sina serier och stänger oss ute. Känns jättehärligt och jag får verkligen lust att ha sex med honom så.... som om de inte vore nog så duger inte s.k vanligt sex utan han vill att jag ska verkligen anstränga mig ha sexiga underkläder och gärna ta fram piskan . Och detta kan han inte leva utan . Jag tycker jag ansträngt mig nog men känner mig inte helt uppskattad och han är ändå missnöjd då han tycker att jag inte anstränger mig nog. Känner att jag kan inte utplåna mig själv i jakten på att möta hans behov om han inte bryr sig om mina. Jag är en social och charmig person med stort nätverk runt mig och ser bra ut men känner mej helt osynlig hemma ... tror inte vi kommer överleva ... varit ihop i 15 år jag är 43.
Tror att man måste försöka vara lycklig man ska inte leva med nån som inte gör en lycklig ... livet är kort ...
