För gammal för separation?

6 och 4. Jag upplevde att de tog det bra. Men man är alltid uppmärksam på olika saker som de tycker är jobbiga. Då är det lätt att tänka att "hade vi inte separerat så hade det där aldrig varit ett problem".

Det är ju en sak man kan drabbas av. Skuldkänslor, att man förstört barnen med sitt egoistiska val.

Samtidigt finns det ju dysfunktionella och trassliga familjer där barnen drabbas av att man inte väljer att separera eller få hjälp.

Jag är av den uppfattningen att mår man så dåligt av sin relation att livskvalitén blir försämrad och/eller barnen drabbas, då ska man separera. Barnen mår bra av lyckliga föräldrar oavsett konstellation.

Tror du barnen skulle må bra i en familj där en förälder upplever relationen med sin partner som olycklig och kärlekslös? Där relationen påverkar livskvalitén negativt?

Sen tror jag absolut att det finns familjer där föräldrarna är lyckliga men barnen mår dåligt ändå.

Men jag tror det finns fler barn som mår dåligt om även föräldrarna mår dåligt.

Vad tycker du rättfärdiga att bryta upp en familj?

Klokt men om en lider av sexbrist? Har den rätt till en älskare då?

Jag har samma värderingar. Klok du är.

Undrar bara hur du menar att ordna sex på eget håll? Hm

Jag är enig om att föräldrar skall agera med barnens bästa för ögonen. Det förhållande som barnen växer upp i kommer utgöra "modellen" för barnens egna förhållanden när de senare är vuxna nog att bilda familj.

Därför är det otroligt viktigt att föräldrarna arbetar med sig själva och odlar sin kärlek eller skiljer sig om kärleken och viljan tar slut.

Att växa upp med föräldrar som inte visar ömhet eller för varandra är väldigt destruktivt för barnen.

Jag tror det ytterst få som dumpar sin partner beroende på tunnhårighet, övervikt eller de andra exemplen du nämner om det finns kärlek.

Däremot kan byte av intressen, övervikt och annat vara ett symptom på att förhållandet inte fungerar. Det är plötsligt inte intressant att vara attraktiv för partnern

Du utgår från grundantagandet att separation=alltid dåligt och då blir ditt resonemang riktigt men det är ett falskt axiom!

Och tvärtom mot vad du hävdar så är kärlek, tillhörighet och närhet viktigare än mat. Det finns ziljoner undersökningar som visar det.

Barnen lär sig detta av föräldrar och andra i sin närhet, dels den som riktas mot barnen men även hur detta yttrar sig inom närmsta gruppen där föräldrarna är förebilden för just hur man beter sig som föräldrar. En lycklig, harmonisk förälder är bättre än en olycklig förälder.

Ett par där det förekommer passiv aggressivitet lär barnen att de måste "härda ut", att "det kan inte vara så jävla roligt hela tiden". Barnen tar detta för normalt och blir själva likadana...

Jämför med ett par separerade föräldrar där de blir överösta av kärlek och dessutom får bonusföräldrar, en större kärleksfull familj med människor som visar omtanke och att de är betydelsefulla.

Sorry, detta blev väldigt OT och jag kommer sluta efter detta inägg

??? Naturligtvis klarar man sig inte utan mat (Doh!)

Det finns den klassiska ytterst oetiska försöket med apungar där de fick två surrogatmödrar, en hård och kall som gav mat och en varm och mjuk. Ungarna åt hos "matmamman" men tillbringade all övrig tid hos den mjuka "mamman".

Detta försök initierade forskning på vad som är "viktigast".

Barn som inte upplever kärlek och tillhörighet blir störda själva.

"Inom forskningen har man funnit samband mellan ett dåligt förhållande, fientlighet eller likgiltighet mellan makarna och ett ?explosivt känslomässigt reaktionsmönster? hos barn i förskoleåldern. Annan forskning visar på att konflikter mellan mamman och pappan kan vara till större skada för den sociala och känslomässiga utvecklingen än en förälders frånvaro eller en separation mellan föräldrar och barn. Att som förälder välja att dela på sig behöver med andra ord inte vara dåligt för barnet utan det kan kanske till och med vara positivt."