Återuppbygga förhållande efter otrohet

Starta egen egen jäkla tråd!

Jag är inte intresserad av att läsa om vem som är tramsig eller löjlig!

Det enda jag får bekräftat här är hur hopplösa vissa människor är och omöjliga att leva med oavsett otrohet eller ej!

Jag håller verkligen med dig och det var en av de allra viktigaste nycklarna även för mig.
I mitt förra inlägg skrev jag att min partner var mycket ångerfull, var den som var mest drivande, tog de starkaste initiativen, att vi skulle utreda alla möjligheter innan vi fattade livsavgörande beslut.
Man skulle kunna säga att efter att vi passerat förnekelsefasen och alla försök att skylla ifrån sig, alla bortförklaringar, så lade sig min partner platt, var djupt ångerfull och ville försöka göra allt,
att villkorslöst göra allt,
för att försöka utröna om vi skulle ha möjligheter gå vidare tillsammans.
Min partners villkorslöshet, djupa ärliga ånger, starka drivkraft att återuppbygga allt som gått förlorat gjorde att jag åtminstone var beredd undersöka möjligheterna innan jag skulle fatta det avgörande beslutet.

Tack själv. Härligt att läsa ditt inlägg också. Allt är inte svart och vitt. Människor är inte perfekta. Äkta kärlek är värd att kämpa för.

Vem har sagt att jag lägger mig platt för att jag har valt att stanna?

Du känner inte mig eller min man. Du utgår från dina egna erfarenheter och då gäller det visst för alla?

Du har ingen aning om vilket jobb vi gör eller hur vi gör det. Du vet inte vad som har hänt i mitt äktenskap eller varför. Så att säga att jag lägger mig platt är rätt dumt för det gör jag verkligen inte!

Alla faser i en kris är väldigt olika från person till person. Hur man hanterar en kris är ytters individuellt även om man följer vissa processer.

Du skriver att personen kanske väntar länge med att komma ur sin förnekelse. Ja, det är möjligt. Men det finns även de som väljer att möta allt och ta tjuren vid hornen.

Allt är inte ristat i sten. Sveket är lika jävligt men vad jag väljer att göra eller hur jag väljer att hantera det (gäller samma med min partner) följer definitivt inga givna mönster!

Jag skrev det tidigare men kan göra det igen. Jag kämpar inte själv. Det gör vi båda två. Jag hade aldrig stannat kvar om det bara hade varit jag som kämpat. Sen hur denna kamp ter sig för oss är ju individuellt.

Jag har t. Ex behövt utrymme för att kunna andas. Jag har inte rört vare sig tvättmaskinen eller lagat mat på flera månader. Det gör min man så att jag ska få dne tid jag behöver för att fysiskt mäkta med. Så fort jag känner att jag inte orkar med då kommer han antingen till mitt jobb eller så åker vi hem båda två och pratar, pratar, pratar. Ja, han har gjort bort sig och krossat mig. Men varje gång det är något så är han där och fångar upp mig. Vi har bestämt oss för att göra allt vi kan för att laga vårt förhållande.

Vem har sagt att det måste ta lång tid att komma ur förnekelsefasen och ta sitt ansvar?
Om den som varit otrogen har en egen vilja och får hjälp av en bra terapeut så kommer det garanterat att ske och dessutom väldigt snart.
Vad är "lång tid" för en livsavgörande fråga, som kommer påverka resten av ens långa liv?

Min egen erfarenhet är att alla människor i någon situation ljuger. Jag själv inberäknad. Du också. Det är ett mänskligt drag och liksom inte någon stor dramatik i det, jag älskar människorna trots detta mänskliga drag. Det går alltid att ångra sig och ställa lögnen tillrätta om viljan finns.

Jag och många med mig har klargjort att man alls inte är tvingad att förlåta.

När du säger "oändligt tålamod, du skriver MEN, orka vänta, inga garantier, sitter och ljuger en rakt i ansiktet, inte ens kan ta ansvar, ljuger, möjligen tar ansvar", osv...
Jag får intrycket att det kanske hellre är du som väljer se väldigt ensidigt och negativt på människors möjligheter och förmågor?
Hur väljer du att se på kärleken?

Jag har uppfattat och fått intrycket av dina påståenden och din argumentation så som att du vill försöka övertyga andra om att det tar alltför lång tid, för alla och alltid.
Och jag uppfattar dig så som att du strävar efter att påverka andra till att tro att priset är alltför högt.
Du ger mig intrycket att du vill inbilla dig själv och andra att du vet sanningen om i stort sett alla.
Jag uppfattar dig som att du känner dig pissad på (ditt uttryck!) av människor rent generellt.
Du har inte läst och förstått att man kan som jag och många andra välja att gå vidare på ett bra och lyckligt sätt, som en lyckligare människa, utan att man tvunget måste förlåta handlingen. Du har inte den förmågan och då verkar du inbilla dig att alla måste vara lika och tycka lika som du? Där reserverar jag mig, jag är absolut inte som du och jag tycker verkligen inte som du.

Jag står för att äkta kärlek är alltid värt att kämpa för. För mig råder inte minsta tvivel.
Men jag undrar om du ens har den minsta aning om vad äkta kärlek är och vad det innebär för mig och för andra människor? Har du förmåga att överhuvudtaget känna kärlek till andra människor? Att känna kärlek till dig själv?

Det är ok att du frågar. Men det går nog inte förklara så att du kan förstå. Jag tror tyvärr kanske inte att du har gott syfte och jag tror inte att du har vilja eller förmåga att förstå?

För mig är det fullt möjligt att känna äkta kärlek men att ändå begå en dålig och felaktig handling mot den man älskar, som t ex att fatta ett extremt dåligt beslut att vara otrogen.

Det kan handla om en hel massa faktorer som gör att en person fattar beslutet att vara otrogen, trots att han/eller hon känner äkta kärlek.

OBS: Till dig och till andra, som gillar att nedvärdera andra människor?, jag har inte försvarat otrohet, har inte sagt att det är bra, har inte sagt att det finns några faktorer att skylla på.

Ja, som sagt var...

Jag skrev: "Det är ok att du frågar." Hur kunde du missförstå det?

Jag skrev: ... ", som gillar att nedvärdera andra människor?,"
Notera gärna frågetecknet och att detta står inom kommatecken, det var alltså en invävd fråga till dig och andra, om du eller andra gillar att nedvärdera människor? (notera gärna frågetecknet).

Jag anser att jag har försökt att tydligt svara:
"För mig är det fullt möjligt att känna äkta kärlek men att ändå begå en dålig och felaktig handling mot den man älskar, som t ex att fatta ett extremt dåligt beslut att vara otrogen.
Det kan handla om en hel massa faktorer som gör att en person fattar beslutet att vara otrogen, trots att han/eller hon känner äkta kärlek."
Vad är det i detta svar som du behöver få ytterligare förklarat för dig? (Men självfallet begär jag inte att du måste ha samma åsikt som jag).

Jag har inte skrivit något om att den ena medvetet väljer att lättvindigt kasta bort kärleken. Inte heller har jag sagt att jag eller min partner skulle ha vägrat stå för sin handling. Var har du fått det ifrån?

Jag har inte gått till personangrepp.
Om jag har gjort det så visa det med hjälp av citat så ska jag rätta mig själv.

Jag har uppfattat och fått intrycket av dina påståenden och din argumentation så som att du vill försöka övertyga andra om att det tar alltför lång tid, för alla och alltid.
Och jag uppfattar dig så som att du strävar efter att påverka andra till att tro att priset är alltför högt.
Du ger mig intrycket att du vill inbilla dig själv och andra att du vet sanningen om i stort sett alla.
Jag uppfattar dig som att du känner dig pissad på (ditt uttryck!) av människor rent generellt.
Du har inte läst och förstått att man kan som jag och många andra välja att gå vidare på ett bra och lyckligt sätt, som en lyckligare människa, utan att man tvunget måste förlåta handlingen. Du har inte den förmågan och då verkar du inbilla dig att alla måste vara lika och tycka lika som du? Där reserverar jag mig, jag är absolut inte som du och jag tycker verkligen inte som du.

Jag står för att äkta kärlek är alltid värt att kämpa för. För mig råder inte minsta tvivel.
Men jag undrar om du ens har den minsta aning om vad äkta kärlek är och vad det innebär för mig och för andra människor? Har du förmåga att överhuvudtaget känna kärlek till andra människor? Att känna kärlek till dig själv?

Jag förstår om inlägget är alltför svårt för dig att förstå då det var ett svar till en annan medlem. Kolla gärna vem det var jag citerade för att undvika missförstånd.

Jag har heller inte sagt att det måste ta lång tid... frågan är snarare hur länge ska man vänta och till vilket pris?

Japp om den som varit otrogen går på terapi så är det en bra början men absolut ingen garanti för det kan lika gärna vara ett spel för gallerierna. Och samma fråga gäller där, hur läge ska man vänta tills resultat uppnås och till vilket pris?

Japp, i stor sett alla som varit otrogna ljuger och det är en av anledningarna till varför så får förhållanden klarar en otrohet. Få tycker det är värt att ge någon som varit otrogen och får en andra chans dessutom sitter och ljuger och vägrar ta ansvar för det ytterligare chanser, för det är ju verklige att pissa på den chansen man fått.

Absolut, jag personligen tycker inte det är värt att förlåta, men har förståelse för varför många gör det. Men ensidigt vet jag inte om jag skulle kalla det för jag har inte sagt att det är fel att förlåta utan ifrågasätter snarare hur mycket skit man är beredd att ta. För vi pratar ju inte bara om att förlåta en otrohet, vi pratar även om att förlåta att personen ljuger om det och vägrar ta ansvar för det.
Jag ifrågasätter även grova generaliseringar som förekommit som tex... "äkta kärlek är värt att kämpa för". Att bara vilja höra framgång och utbyta grova generaliseringar är ju ganska ensidigt det med.

Jag förstår om inlägget är alltför svårt för dig att förstå då det var ett svar till en annan medlem. Kolla gärna vem det var jag citerade för att undvika missförstånd.

Ja du citerade mitt inlägg, du valde att skriva mycket personligt i jag-form. Jag besvarade direkt det som du påstod och dina frågor och jag förklarade hur jag uppfattade det som du skrev.
Om jag uppfattade fel så har du alla möjligheter förklara och ställa tillrätta.
Inget i det jag skriver kan betraktas som påhopp på dig som person och är inte i närheten av något personangrepp. Om du ändå lyckas uppfatta det så så ligger det nog endast i din egen tolkning. Jag garanterar dig att det fanns inte ens en gnutta önskan från min sida att gå till personangrepp eller något liknande, utan jag beskrev bara hur jag uppfattade det som du skrev till mig när du citerade mitt inlägg.
Om du anser att någon av dina frågor är obesvarade så får du gärna förtydliga och ställa dina sakliga frågor till mig igen, så ska jag försöka svara sakligt igen.

Alla dina frågor anser jag vara vara besvarade redan i mitt första inlägg i tråden, och även kompletterat i senare inlägg, innan du ens har ställt dem. De flesta är faktiskt direkt och tydligt besvarade, de andra kanske inte direkt besvarade men även i dessa fall går nog svaret att tyda i det jag har skrivit i tråden, om du vill försöka på ett positivt sätt.
Jag är dock inte säker på att du ärligt söker och är helt öppen för mina svar på dina frågor? Kanske är ditt syfte något annat än att seriöst försöka få ta del min åsikt?

Jag har givit min uppfattning och jag har beskrivit mitt sätt att se på saken i mitt första inlägg och följande.
Du måste absolut inte gilla att jag medvetet väljer ett positivt sätt och jag förstår att du kanske inte alls har förmåga att se det på något som ens liknar mitt kärleksfulla sätt. Kanske ditt och mitt sätt att möta livet och att hylla och ta del av kärleken skiljer sig allt för mycket åt?

Jag gillar verkligen inte ditt sätt, på vilket jag uppfattar att du väljer att se på saken, men jag accepterar självfallet att det är din åsikt och ditt sätt.
Du har inget annat att välja på än att acceptera att mitt sätt är mera rätt rätt för mig, du kan aldrig övertyga mig att ditt sätt att se på saken och att se på människor någonsin kan komma att bli rätt för mig.
Detta oavsett vilka hårda och otrevliga ord du väljer använda för att försöka peppa dig själv tro du skulle ha någon som helst förmåga att övertyga mig ändra min valda positiva människosyn.
Sannolikt är du en person som jag skulle ha ganska svårt för och sannolikt skulle du och jag inte välja varandra för att skratta tillsammans och för att bli nära och förtrogna vänner. Jag är dock rätt så övertygad att jag skulle kunna lägga mig vinning om acceptera dig som människa och som en bekant, om omständigheter så kräver.
Men tur ändå för oss båda att vi alla har rätt att välja såväl vilken människosyn som syn på livet och kärleken vi vill sträva efter att skaffa oss själva, liksom att vi själva har rätt att välja med vilka människor vi vill vara nära vänner.

Du är fri att ha din egen åsikt.
Du frågar hur jag mår men inget tyder på att du egentligen bryr dig det minsta om hur jag mår, eller hur?

Om du är äkta och genuint intresserad av hur jag mår så framgår det ganska bra i mina tidigare inlägg.
Om du är genuin i din undran så får du gärna berätta något som anknyter till trådstarten och gärna berätta om hur du själv mår. Fråga sedan gärna igen hur jag mår, om du har ett äkta intresse, så ska jag gärna samtala med dig om hur vi båda mår och utveckla det vidare, då allra helst att du väljer skriva något som anknyter till trådens ämne.

Förlåt TS och alla ni andra i tråden, för att jag och denne (jaha) har tagit allt för mycket utrymme i tråden med något som kanske mest kan liknas vid bara dravel?

Jag är öppen för fortsatt diskussion med TS och andra i tråden, om någon önskar.

"Jag är öppen för fortsatt diskussion med TS och andra i tråden, om någon önskar."
De flesta (alla andra än du?) klarar nog förstå vad jag menar, men för din skull ska jag givetvis förtydliga:
Med "TS och andra" avser jag TS och andra än du (jaha).
Du och jag har inte längre något vettigt att säga till varandra.
Om du och jag skulle fortsätta diskutera så tycker jag bara att vi fortsätter förstöra tråden, vilket vi ju uppenbarligen redan har gjort, eftersom ingen annan har kommit med något inlägg.
Jag ber återigen TS och övriga i tråden om ursäkt för min del i detta.