Enligt min erfarenhet går det inte. Eller alltså, det går för vissa människor som är av en annan sort. De som kan leva med att aldrig dyka på djupet och titta tillbaka. De som kan stänga av. För oss andra är det bättre att avsluta och gå vidare!
Jag är lite förundrad. Jag bad om svar från de som har gått genom en otrohet och lyckats gå vidare tillsammans. De flesta svar som jag får är precis tvärtom,att man ger rådet att lämna. Varför?
Varför är det så viktigt att trycka ner i halsen på mig att det är bättre att lämna?
Jag har gått genom ett helvete, det har min man också. Tillsammans har vi bestämt oss för vad vi vill. Mitt i detta helvete ville jag komma i kontakt med andra som bestämt sig för att göra det jobb som vi har påbörjat. Och detta vill jag inte för att jag är osäker på mitt beslut utan för att veta hur andra har gjort, tänkt osv.
Frågorna 1 till 4 kan jag svara nej på utan att tveka!
De övriga.... Vissa kan jag svara ja på utan att tveka andra känner jag att jag håller på att arbeta med. Men jag känner ingen oro eller rädsla mer att jag behöver landa i vad jag tycker.
Min man har begått ett fruktansvärt misstag. Han är ytterst medveten om det och tar ansvar för sitt handlande. Mer än så tänker jag inte skriva för folk är väldigt dömande. Jag har varit väldigt tydlig med mina krav och var jag står i det hela. Så det är väl tiden som får utvisa hur det går för oss.
Man är alltid två i en relation och jag har personligen extremt svårt att se att det är den otrogne som är ansvarig för att bygga upp förtroendet igen. Det arbetet måste TS göra själv genom att bli klar över vad hon vill med framtiden och sina känslor runt det som har hänt sedan skall hennes man självklart stötta i den processen efter bästa förmåga och genom handling visa vad han vill med framtiden. Det tunga jobbet får dock TS görs själv om hon tycker att relationen och omständigheterna är värt det.
Tror du att den modellen fungerar så får du gärna tro det för min del. Min erfarenhet är att utan det jobb och den energi jag la ner på att bygga upp min identitet och min självkänsla skulle det aldrig ha gått reparera vår relation. Jag hade mitt jobb och det var i grunden mitt ansvar och hon hade sitt jobb med att bygga sin självkänsla och en sann fristad i sinnet och det var hennes jobb och ansvar för att sluta söka de falska tillflykter som gjorde att hennes behov av bekräftelse slutade med otrohet. Har väldigt svårt att se att vi kunde gjort på något annat sätt för att komma vidare. Min sinnesfrid och självkänsla är helt mitt ansvar det kan jag inte lägga över på någon annan.
Min partner ställer den frågan. Men inte här.
Jag har haft tid på mig att svara på de frågorna. Det är inte så att detta hände igår. Vi bearbetar tillsammans och var för sig och vi har en utomstående som vi vänder oss till för stöd. Jag ställde frågan om hur man återuppbygger för att höra hur andra har lyckats. För vi är på den nivån att vi vill bygga upp ett nytt förhållande och fortsätta tillsammans
Inte alls, TS måste själv svara på frågan om hon kan lita på sin man och om hon vill satsa på förhållandet att hitta svaret på den frågan är hennes ansvar ingen annans, samma sak med om hon tycker att hon behöver jobba med sig själv i detta så är det hennes beslut och ansvar ingen annans. Har personligen väldigt svårt för mentaliteten att lägga sitt liv och sin lycka i andras händer. Otroheten berodde inte på mig men det är jävlar i mig mitt ansvar hur jag väljer att hantera det hela. Samma sak om jag kör över en spik på vägen och får punktering. Inte mitt fel att spiken låg där men det är mitt liv och mitt ansvar hur jag väljer att hantera situationen och att bara sätta sig i diket och gråta och förvänta sig att personen som är ansvarig att spiken hamnade på vägen skall ta sitt ansvar kommer förmodligen inte att lösa situationen.
Har jag någonsin sagt att det inte är ok att lämna en relation. Har själv lämnat relationer av olika orsaker men aldrig för något som jag ser som så banalt som lite sex vid sidan om. Personligt tycker jag att det är extremt tramsigt att inte ta ansvar för sitt liv oavsett om det är andras handlingar som drabbar och i de flesta fall finns det förmildrande omständigheter som leder till en otrohet. Lyfter man blicken och slutar se allt som svart eller vitt blir allt mycket mer nyanserat och lätthanterligt.
Haha...Ponera att du hade varit otrogen.
Hade du sagt till din fru då..."Fan, du är extremt tramsig och banal, bara för att jag haft lite sex vid sidan av....Höj blicken och ta ditt ansvar i stället. Tänk på att det alltid finns förmildrande omständigheter."
Mycket "mumbo jumbo" där...
Hade inte behövt det vi har rätt lika syn på sex och kärlek. Det skulle inte bli någon stor sak och hon tar självklart ansvar för sitt liv och sina reaktioner. Nu är vi inte gifta men det har ingen betydelse.
Vi är inte häller speciellt ovanliga. Ungefär en tredjedel av alla vuxna har någon gång vart otrogen och ca: 65% av äktenskapen överlever faktiskt en otrohetsaffär. Vi särskiljer på sex och kärlek och det tror jag att många skulle må bra av att göra. På vilket sätt förändra ett äktenskap en relation då det i de flesta fall bara är en ekonomisk och praktisk sak. Vi har helt andra sätt att bekräfta vad vi betyder för varandra än några tomma löften i stadshuset.
Vi är inte häller speciellt ovanliga. Ungefär en tredjedel av alla vuxna har någon gång vart otrogen och ca: 65% av äktenskapen överlever faktiskt en otrohetsaffär. Vi särskiljer på sex och kärlek och det tror jag att många skulle må bra av att göra. På vilket sätt förändra ett äktenskap en relation då det i de flesta fall bara är en ekonomisk och praktisk sak. Vi har helt andra sätt att bekräfta vad vi betyder för varandra än några tomma löften i stadshuset.
Att någon gång vara otrogen under sitt liv är en annan sak än att vara otrogen mot sin äkta hälft som man kanske dessutom har barn med. Hur många begick inte snedsteg som ung när man laborerade sig fram med relationer. När man väl hittat sitt livs kärlek är det naturligtvis en helt annan sak att vara otrogen mot den än mot killen/tjejen man var ihop med en sommarmånad i Grekland ;)
Nu bör du ha klart för dig att den absolut vanligaste orsaken till skiljmässor faktiskt handlar om ekonomi och olika prioriteringar. Otrohet är långt ner listan över orsaker till skiljmässor trots vad moralpanikkärringana på FL tror.
Nu skall du ha klart för dig att det för oss har handlat om en mognadsprorocess. När min min flickvän var otrogen hade jag samma moralpanik som majoriteten här på FL. Jobbade med mina känslor runt det som hände och växte väldigt mycket i den prossecen. Beslutet att öppna upp vårt förhållande tog vi fyra år senare när vi konstaterat att ingen av oss mådde bra av en strikt monogam relation och speciellt var det jag som är bisexuell som kände mig instängd i en strikt monogam relation.
Ok på vilket sätt då. Jag har för övrigt min bild av din mentala mognad och förmåga att värdera och ta in mycket klart för mig och kan väl säga att dina inlägga har jag avfärdar som som trams från en omogen person som saknar referenser och livserfarenhet för länge sedan. Kom gärna med något produktivt som faktiskt kan hjälpa TS istället för tramsa runt och klanka på andra som faktiskt har positiva erfarenheter att bidra med.