Återuppbygga förhållande efter otrohet

Om du kan svara nej utan att tveka på följande frågor har du nog en möjlighet att gå vidare.

!) Stannar jag för att jag inte vill bli ensam?
2) Stannar jag av ekonomiska orsaker
3) Stannar jag för någon annans skull än min egna?
4) Finns det en möjlighet att jag mår bättre eller blir lyckligare utan min partner?

Vidare ja på följande frågor.

5) Vill jag missunna mig möjligheten att finna riktig lycka med en annan som behandlar mig med respekt?
6) Vill jag leva med vetskapen att min partner varit otrogen för resten av mitt liv?
7) Kan jag leva med risken för att det upprepas?
8) Kommer förhållandet skänka mig övervägande positivitet eller negativitet?
9) Klarar jag att inte älta det som hänt i framtiden eller ta upp ämnet vid svårare perioder med gräl?
10) Kan jag sluta misstänka vid minsta förändring i förhållandet?

Om du klarat av alla frågor så grattis, då du är redo att gå vidare.
/

Men lille vän är du ens läskunnig. Vår relation var inte på något sätt öppen när otroheten inträffade och den var bearbetad och klar för länge sedan när vi fyra år senare valde att öppna upp och den absolut största orsaken till att vi idag har en öppen relation är att jag är bisexuell och således aldrig kan leva ut min sexualitet i en strikt monogam relation . TS är för förmodlingen väldigt medveten om den omogna moralpanik som råder på FL och har därför undanbett sig en massa nonsens om att att det inte går att komma vidare efter en otrohet vilket det i väldigt många fall faktiskt gör. Faktum är att i långt över hälften av fallen går det att gå vidare i relationen efter en otrohet.

Jag är inte dum. Jag vet att det är hårt arbete framför oss. Min partner vet att han måste dra det tyngsta lasset i det här arbetet.

Jag ville höra några enstaka som lyckats och hur de har gjort. Men folk verkar inte vara läskunniga och ganska sugna på att kräka ur sig vad som helst. Tonen blev ju ganska otrevlig på vissa.

Jag vet också att oavsett vad jag skriver om vad min partner har gjort så kommer alla att hänga ut det utifrån sina egna värsta tolkningar med tanke på hur otrevliga folk har varit här.

Jag mår faktiskt sämre (!!!!!) av att ställa frågor här än att prata med min man!!

Hej TS, 
mycket tråkigt all skit du utsätts för i tråden trots att du varit tydlig i trådstarten. Jag fattar inte varför människor måste kapa din tråd, måste spy galla, när du varit så tydlig i din trådstart i din tråd.
Tråkigt se att människor gör att eget val att uppträda och bemöta dig och andra på detta sätt.

Jag har erfarenhet av att gå vidare tillsammans efter otrohet.
Det har gått mer än tio år och vi har numera ett fantastiskt förhållande, jag och vi båda är lyckligare, och på alla plan är förhållandet mycket bättre än vad det någonsin var innan allt detta, trots att det var bra även dessförinnan.
Handlingarna som min partner utsatte mig och oss för har jag aldrig förlåtit men jag och vi har ändå lyckats gå vidare som lyckligare människor i livet och i ett lyckligare förhållande.

Efter katastrofen klarade vi ändå på något sätt, trots att det stormade, kommunicera med varandra och konstatera att vi egentligen älskade varandra.
Min partner var mycket ångerfull, var den som var mest drivande, tog de starkaste initiativen, att vi skulle utreda alla möjligheter innan vi fattade livsavgörande beslut.
Man skulle kunna säga att efter att vi passerat förnekelsefasen och alla försök att skylla ifrån sig, alla bortförklaringar, så lade sig min partner platt, var djupt ångerfull och ville försöka göra allt, att villkorslöst göra allt, för att försöka utröna om vi skulle ha möjligheter gå vidare tillsammans.
Min partners villkorslöshet, djupa ärliga ånger, starka drivkraft att återuppbygga allt som gått förlorat gjorde att jag åtminstone var beredd undersöka möjligheterna innan jag skulle fatta det avgörande beslutet.

Vår egen ömsesidiga drivkraft var grunden. 
Dessutom en för oss värdefull del var att vi valde att gå i terapi, såväl som par som enskilt. Kommunens familjeterapi låg närmast till hands och gav kanske något positivt i början. Men senare sökte och hittade vi terapeuter som vi tyckte passade mycket bättre för oss.
Det kostade oss en del pengar men vi var överens om att det i vart fall även ekonomiskt kostade bra mycket mindre än att skilja sig.
För mig var en viktig del att jag fick verktyg att gå vidare utan att jag måste känna mig tvingad att förlåta min partners handlingar.
Det viktigaste för min partner, och för oss, var att den fick möjlighet komma tillrätta med de bakomliggande orsakerna till sitt val att vara otrogen. Orsakerna visade sig vara helt andra än vad min partner från början försökte skylla på och de var helt annorlunda än de orsaker jag trodde att det var.
Därefter började min partner en utveckling mot att se annorlunda på sig själv, på mig, på vårt förhållande och på livet i stort.
När min partner fick komma tillrätta med de bakomliggande orsakerna och fick börja bearbeta sina egna problem så började allt väldigt snart att reda ut sig för oss.
Så småningom gjorde allt detta att det byggdes upp en grund för att återupprätta förtroendet och för att skapa en mycket starkare tillit och ett mycket djupare förtroende än vad jag tidigare hade kunnat känna.
En viktig del för mig själv var att jag kunde komma tillrätta med och börja arbeta bort den svartsjuka och avundsjuka som jag tidigare hade känt.
Båda, var och en för sig, blev mycket bättre människor, så mycket klokare och mera upplysta, kanske framförallt mera upplyst om sig själv som person.

De handlingar som min partner gjorde har jag aldrig förlåtit. Men aldrig att de där handlingarna ska få definiera mig och påverka mitt liv. Handlingarna i sig har ju på inget sätt påverkat mig, jag har liksom inte förlorat en hand eller ens ett finger. Efter att jag kommit tillrätta med känslorna så går ju mitt eget liv vidare helt opåverkat, på precis samma sätt oavsett om dessa handlingar hade blivit utförda eller ej.

Med tiden och i terapi har jag t ex verkligen förstått att jag älskar min partner till 80%. De övriga 20% har jag lärt mig acceptera och i hög grad att strunta i. Det är de där 80% som jag tycker är fantastiska, på dessa fokuserar jag, dessa vill jag för allt i världen aldrig gå miste om. Därför låter jag inte min partners sämsta 20% styra mig, styra mitt liv eller styra vårt förhållande.
Självklart kan jag ibland störa mig ett ögonblick på något i dessa 20% men jag har mina verktyg att ta till och aldrig att jag skulle låta denna lilla del ta överhanden så att de skulle riskera att jag gick miste om de bästa 80%.
Jag är också mycket lycklig för att min partner älskar mig till 80%, trots att jag vet att jag har 20% som kanske inte alls är lika lätt att älska... 
En annan sak är att jag har lärt mig uppskatta min partners olikheter och att åtminstone acceptera de saker som avviker från mig själv. Vi har helt olika kärlekens språk och det är väl en av orsakerna till att vi attraheras av varandra. För om sanningen ska fram så skulle jag aldrig vilja vara tillsammans med någon som är som jag.

Oj, jag skulle kunna skriva minst tio gånger mer, men jag väljer sätt punkt här. Vi kanske får se vad det väcker för reaktioner...