Återuppbygga förhållande efter otrohet

Kanske inte det svar du vill höra men...

Det är de facto tiden som avgör om det var rätt att förlåta, stanna och gå vidare.

Jag har i flera år befunnit mig i nån form av väntrum. Ständigt hoppas jag på att få må bra, hoppas att få känna att det var rätt beslut, hoppas få känna att vi klarade av det och kom ut på andra sidan, hoppas få känna något annat än ett "jaha". Men det kommer aldrig.. Hur jag än gör gnager det inom mig. Hur många lyckliga stunder vi än har så är det ständigt i min mage och hjärta.

Utåt sett har vi gått vidare. Nya projekt med huset, semester, grillkvällar och kompisbjudningar, vi har en vardag som fungerar. Vi har sex. Vi håller hand och säger älskling

Men ändå äts jag upp inifrån.

Har jag kommit vidare? Nej. Är jag lycklig? Nej. Var det värt att stanna? Nej.

Nu letar jag efter giltiga skäl att orka gå. Att orka krossa honom som han krossade mig genom att säga att jag inte fixar det här. Jag ångrar mig. Efter flera år är jag bara en skugga av mig själv.

Nä jag vill väl inte hämnas men jag har insett att jag har blivit bitter. Jag ville ju tro på att vi löser detta, jag har varit tillmötesgående och generös och förlåtande och vi har pratat, ältat, gråtit och what ever för att vi ville ta oss igenom det och bli lyckliga igen.

Men tiden har gjort mig bitter. Jag var tyvärr inte så öppensinnad och förlåtande som jag ville tro i början. Jag har insett mycket under tidens gång och jag var jävligt naiv i början och det var väl min naiva tro som var mitt lyckopiller under flera år. Men sen kom tiden ikapp mig. Jag är mest bitter på mig själv egentligen.