Efter närmare 10 år så börjar det bli stabilt och hyfsat harmoniskt. Dock så vet jag inte om det var värt det, de första åren var ett mörker utan like. Men nu är vi där vi är och det vore irrationellt att avsluta nu.
Det var barn med speciella behov som fick gå före mitt eget bästa. Utan barn kan jag definitivt inte rekommenderat att försöka rädda förhållandet.
Jag har i flera år befunnit mig i nån form av väntrum. Ständigt hoppas jag på att få må bra, hoppas att få känna att det var rätt beslut, hoppas få känna att vi klarade av det och kom ut på andra sidan, hoppas få känna något annat än ett "jaha".
Jag är lite förundrad. Jag bad om svar från de som har gått genom en otrohet och lyckats gå vidare tillsammans. De flesta svar som jag får är precis tvärtom,att man ger rådet att lämna. Varför?
Varför är det så viktigt att trycka ner i halsen på mig att det är bättre att lämna?
Jag har gått genom ett helvete, det har min man också. Tillsammans har vi bestämt oss för vad vi vill. Mitt i detta helvete ville jag komma i kontakt med andra som bestämt sig för att göra det jobb som vi har påbörjat. Och detta vill jag inte för att jag är osäker på mitt beslut utan för att veta hur andra har gjort, tänkt osv.
TS/Kämpar, hur länge sedan var det otroheten kom fram?
Var beredd på att den otrogne ofta är betydligt medgörligare i början, men efterhand kan slå ifrån sig ansvaret allt mer. (Undermedveten skyddsmekanism för att slippa förgås av dåligt samvete.)