Ivf som ensamstående, psykolog samtal?
Den här bedömningen som för det första ofta INTE görs av en psykolog (jag är psykolog själv) utan beteendevetare eller dylikt. Bedömningen är den enda anledningen till att jag inte kommer göra min behandling i Sverige, utan utomlands. Det är nervärderande och visar hur efter Sverige faktiskt är i det här området. Svensk fertilitetsvård har en väldigt nervärderande syn på kvinnor som inte är gifta och kan skaffa barn själva. År det här 50-talet eller? Jag har inget emot att man har stränga etiska riktlinjer vid vård, men då ska det banne mig vara rättvist. Det helt absurda i det hela är att vem som helst kan skaffa barn (och få hjälp av svensk skattefinansierad sjukvård för att få barn) och samtidigt vara kriminell eller att partner sitter i fängelse, vara psykiskt sjuk, skuldsatt arbetslös, gift med din kusin osv osv. Men inte sker någon bedömning av detta. Vem kan säga att just kvinnor som inte lever in en relation skulle vara sämre föräldrar eller ha större svårigheter än t.ex. par med psykisk ohälsa, misshandel, dålig ekonom eller bara har dåligt omdöme. Har du ett skuldberg så finns det nog en hel del utmaningar i föräldraskapet. Var drar man gränsen och vem avgör? Som om kvinnor inte tagit hand om barn själva i tusentals år, när männen sticker eller skaffar barn med tre olika kvinnor. Med all hustrumisshandel, pedofili, bortgiften och omskärelse så är det väl männen som ska utredas om någon.Under mitt läkarbesök frågade jag om bedömningen också innehåller några typ av råd eller stöd kring att vara ensamstående eller hur man pratar med barnet om hur hen kom till. Läkaren svarade att samtalet är faktiskt en bedömning av mig och inte görs "för min skull", utan för barnet bästa. Som psykolog blev jag helt chockad. Det är väl genom att stödja föräldern som man skapar bäst förutsättningar för barnet? De har ju inte ens tänkt till. Inte ens broschyr har de bemödat sig att göra. Är så trött på Sverige som ska dalta med allt och alla. Efter en relativt lång liv där jag bara arbetat och betalat skatt och aldrig varit sjuk så får jag ingen som helst läkarvård när jag är 39 år gammal och vill försöka skaffa barn utan ska betala allt själv. Och på moset ska jag hosta upp 2000-4000 kronor för att bli "lämplighetsbedömd" som förälder av någon som kan ha gått en diplomkurs (tro mig, det är inte sånt här leg. psykologer sitter och gör på dagarna). Andra människor kan bete sig precis hur de vill, samtidigt som vi öser vård, bidrag och stödsamtal till alla som gör fel beter sig illa och begår brott. De som försöker göra rätt och är resursstarka måste bråka om allt och dessutom bli ständigt ifrågasatta. Det värsta är att läkarna inte ens skäms över det, utan tycker att "bedömningen" är nödvändig och "bra", för barnet bästa. De försvarar stolt sina rutiner och reflekterar inte över varför tusentals singelkvinnor och äldre singlar/par fortfarande väljer att resa till ett annat land för vård, än befattar sig med deras standardiserade dåliga och dyra vård med långa köer och arrogant bemötande där man som patient ska vara tacksam för att de vill behandla dig. Det föds liksom hundratusentals barn i Sverige varje år utan någon föräldrautredning. Varför ligger inte läkarna sömnlösa över det på nätterna? Jag har ingen aning om hur dessa samtal går till och jag vill heller aldrig veta. Hur kommer vi se på denna regler om 10 år? Sverige har ett stort behov av reformer i sin fertilitsvård. Du kan idag få både bättre och mer modern vård i Östeuropa, än i Sverige.
Däremot, att genomgå en psykosocial utredning görs inte på grund av att du är ensamstående, utan på grund av att du tar emot donerade könsceller. Detsamma gäller alltså par som behöver använda sig av donerade ägg eller spermier.
Oftast är det en kurator som gör den psykosociala utredningen, men detta varierar mellan olika landsting och ibland även mellan olika kliniker, och ibland krävs det att man träffar en psykolog.