Hur få dottern att acceptera bilbarnstol?

Jag har fyra barn. Jag tänker så här att du kan inte göra så mkt mer än du redan gjort. Vissa ungar avskyr att sitta i bilstolen, särskilt i babyskyddet där de liksom blir halvliggande. Det kan bli bättre när de får den bakåtvända stol man har mellan 1-4 års ålder.

Annars: se bara tiden an. Rätt vad det är går det över.

Jag tänker som du att det är bra att vara restriktiv med skärm, annars binder man lätt ris åt egen rygg. Det blir ytterligare en stress för dig som förälder om filmen tar slut, om barnet råkar trycka fel på skärmen och stänga av, att ungen börjar gnälla för att den måste se film, att ungen blir förbannad för att den inte får ha skärmen när man kommit fram, osv.

1) Funkar det med napp istället för att amma, eller en flaska?

2) Låt henne skrika. Tids nog lär hon sig att det inte funkar.

Men då har du ju en enkel lösning, sätt henne inte i babyskyddet helt enkelt. Det är ju inte heller något måste att ha isofix. Bilstolarna funkar väl alldeles utmärkt utan det också? Jag trodde det mest var en bekvämlighet för när man ska sätta den på plats (mina barn är äldre så har inte haft isofixstolar själv). 

Inte problemfritt här heller så inga konkreta råd som funkar har jag. Här blev det något bättre när vi bytte till bilbarnstol istället för babyskyddet. Han sitter längre upp och ser därmed bättre. Men kul åka bil- nej, det är det ingen längre tid. Jag brukar få sitta och hålla min hand mot hans kind- då lugnar han ner sig. Funkar dock inte länge för min rygg går ju av. Vi har aldrig åkt längre än max en timme och jag har inga planer på det heller så länge det är så här.

Sen det där du skriver om "skrikmetoder". Det är ju så rent krasst att måste man åka nånstans och ta 1-åringen med sig och denne skriker för att inget funkar- ja, då får dom ju skrika. Man kan ju inte stanna var tredje minut på motorväg tex. Det ser inte  jag som en "metod" utan det blir ju bara så. Trist, inte önskvärt, men kanske "nödvändigt". Precis som med annat de kan skrika över som tex blöjbyte eller tandborstning. Vi vet ju att saker är för deras bästa- det vet ju inte dom. Därmed inte sagt att jag på minsta lilla vis förespråkar att de ska få skrika i tid och otid! Självklart ska man göra allt man kan för att undvika skrik. Men ibland måste man saker och de skriker ändå- då får man göra det ändå, se tiden an, prova nåt annat nästa gång och försöka hitta sätt.

Ptja, om du inte vill att hon ska skrika har du en lååååång period av 18+ år framför dig där du sannolikt kommer göra allt för att hon inte ska protestera. Det där är en ond cirkel.

Jag förespråkar inte kallhjärtat ignorerande men vissa saker måste barn helt enkelt vänja sig vid. Åka bil är en av de sakerna. Föreställ dig att ni åker bil, du kör ensam, barnet har av någon anledning gjort sig av med/tappat vad du nu gett henne att roa sig med och det är flera mil tills ni kan stanna vid en mack eller rastplats, då blir det skrik vare sig du vill eller inte. Nu åker man inte så långt varje dag förstås men det är så klart bättre om hon vänjer sig vid att åka bil i god tid, och då är avvänjning det absolut bästa.

Förresten, vilken annan slags skrikande är det du har lyckats eliminera och hur? Vi har fullt upp av treårstrots och dagliga utbrott......

Till TS: just nu är det jobbigt, men barn växer. Rätt vad det är går din dotter i högstadiet. Ja, det är ju ingen hjälp just nu, men jag skriver det därför att man har verkligen inte den känslan med första barnet. Man tänker att "det kommer alltid vara så här!", men två veckor senare har det jobbiga gått över. 

Jag var mer ängslig (såklart) med första barnet än med andra. När vi skulle åka o hälsa på släkten i Värmland satt alltid antingen jag eller min man bak bredvid henne och försökte underhålla med böcker och leksaker. Detta var innan obegränsat internet och bärbara DVD:er gjort sitt intåg.

Med andra barnet var det mycket mindre ängsligt. De två små fick sitta där bak och så var det bra med den saken. 

Just nu kan du inte påverka så mycket, du har redan provat allt du kan. Det du kan göra är att försöka acceptera situationen som den är. Som nån annan skrev, du som vuxen vet bäst vad som behöver göras. Måste ni åka 40 minuter så måste ni, även om dottern hatar det. 

Om det går - sikta på att tajma in att åka på hennes sovtider. Om hon sover mitt på dan så är det då du placerar henne i bilen.

Just nu avskyr hon att åka bil, men det kommer bli bättre!

Mitt råd är: vänta och uthärda. Hon är liten och utvecklas fort. Förmodligen blir det bättre med tiden. Vi undvek bilresor så långt det gick tills det blev lite lättare. Under nödvändiga bilresor skrek hon, och då satt jag ofta och höll handen mot kinden och pratade lugnande, så att hon iaf inte skulle känna sig övergiven.

Tack för tipsen :) Vi har problem med andra områden istället, t ex kan sonen bli totalt tokig om saker inte går som han hade tänkt (som idag flera ggr) och han låter sig inte avledas eller lockas till skratt i sådana stunder. Vi har medvetet plockat undan vissa leksaker som triggar honom onödigt mycket tills han blir lite äldre.

Om två år har vi femårstrotsen istället, vi får byta tips med varandra då! x)