sorgsenhet
Så man har levt snart i ett halvt liv, Sjukt när jag tänker på det.
Jag ser på mina gamla föräldrar, och ser ibland ett slags desperat försök till att inte inse vart dom är i livet.
En av dom har fysiska problem, med smärtor och diverse andra problem. Som ändå tror sig kunna gå ut på långvandring i skogen själv. Vi snackar alltså en vecka kanske längre med endast en lätt packning.
det jag känner när jag iaktar detta, är att, jag önskar att jag kunde ställa upp och göra det själv med hen.
Så han får göra det kanske sista gången innan hen går bort.
En annan gör inget, förutom är hemma i stort sett hela tiden, har svårt att svoa pga tankar som håller hen vaken om nätterna, som hen inte vill tala med mig om trots att jag verkligen försökt få hen att tala med mig om detta.
Jag har en stökig familj som är lite delad och jag har alltid befunnit mig i mitten, som en medlare. Fram tills några år då jag tröttnade och konfronterade. Och det slutade med att det blev ingen konfrontation, bara ett medhållande, sen blev man bortraderad från dom.
Jag tänker mycket på mina barndomsvänner som tog sina liv. Hur det kunde gå så fel, vad tänkte dom. Vad fick bägaren att helt enkelt rinna över.
Jag var själv på väg att ta mitt liv, när jag fick reda på att en barndomsvän hade tagit sitt.
Jag hade klätt mig helsvart så att jag inte skulle synas för lokföraren, jag satt vid spåret och såg det komma, när jag fick sms:t att dom hade hittat barndomsvännen död i sin lägenhet. Självmordscocktail.
Jag bara rullade ned vid sidan av spåret, men jag grät inte. Luften gick ur en. Hen hade ju varit hemma hos mig bara för några dagar sen, vi hade tagit en fika, snackar om gånga tider. Haft det trevligt.
Jag tänker på det här ofta. Och allt jag vill igentligen är att gråta, få ut det ur systemet. Men det byggs upp men jag kan aldrig gråta.
Jag blir bara trött istället. Efter jag fyllde 30, så har mitt liv, mer eller mindre bara varit ren skit. Ingen partner, ingen karriär, inga kontakter knappt några vänner kvar. Ensam.
På ett sätt gillar jag ensamheten, då jag får vara med mig själv. På ett annat, så känner jag en sorg, över att aldrig kunna bli en förälder, att få bli en pappa. Jag försökt med internet men allt är så distanserat och individer framställs på ett sånt sätt att jag inte registrerar dem. Ointressant och livlöst.
Bara en ytterliggare som ville få nåt. Sorry. Men det finns inget annat sätt för mig att få ut detta än anonymt.