Här är vi alla vänner.

Sedan känner jag lite såhär att hon vet vem jag är och nu är det jag som verkligen behöver henne. Så gör hon såhär. Då får man nästan lust att bara bryta helt.

Har för övrigt inte svarat henne någonting alls ännu.

Det är ingen fara. Förstår att man måste fråga för att se helheten. 

Vi pratar rätt ofta via telefon, ibland träffas vi. Flera gånger i veckan. Vi har inte planerat något sånt här tidigare så vet inte om hon är sån eller inte men jag litar ändå på henne men det här tyckte jag inte var så bra. Ja vi har ändå en innerlig relation skulle jag vilja säga. Jag vet hennes problem och bekymmer, hon mina. Vi blottar oss inför varandra. Därför hade jag också sett fram emot att fira nyår med henne, om det än bara var för äta middag. Nu när jag frågade om vi skulle planera inför nyår så sade hon att hennes familj och hon bestämt att de skulle fira tillsammans men att jag var välkommen att vara med.

Och det är väl schysst att man blir erbjuden att få joina. Men det känns samtidigt som om man är 12 år gammal igen och ska fira med sina föräldrar där ens föräldrar står i fokus. Vi båda är singlar i barnafödande åldrar, vi är inte i högstadie ålder precis.

Och jag trodde inte hon skulle skriva det nu, såhär på det sättet. Om jag inte skulle frågat då skulle hon inte sagt det liksom? Så ja jag blir ledsen, särskilt när man är rätt ensam. Jag försöker fråga mig själv om jag var henne. Då hade jag i alla fall tagit det med min kompis innan jag bestämde med min familj. Hört om det var OK och att jag redan bestämt med en annan. Nu känns det som om hon väljer sin familj framför mig, och så ska det väl vara, men inte om man planerat något innan. Och jag behöver inte sånt i mitt liv mer, att man bestämmer saker och så håller dem inte det. Inte heller att hon inte hör av sig och frågar samt kommunicerar det. Jag är värd bättre för jag försöker själv vara en god vän tillbaka (även ifall jag har mina brister precis som alla andra!!). 

Ja det stämmer. Jag är väldigt känslig. Empatisk. Intuitiv om man skulle kalla det. Det är både en gåva men ibland också en börda.

Tack för dina ord. Det är inte vanligt att någon ofta kan möta mig. Då jag själv i princip arbetar som psykolog och själv reder i svåra komplexa problem dagarna i ända är det ofta som personer inte kan förstå vart jag kommer ifrån. Så tack för din förståelse. Och det är också skönt att få skriva av sig, anonymt, på ett sånt här forum. Ibland är det mycket enklare att uttrycka sig i skrift för då kommer allt per automatik. 

Jag ska göra som du skriver. Men sen vet jag inte om jag vill fira nyår med hennes familj. Missförstå mig inte, det är säkert trevligt. Men känns som om jag kommer att inkräkta när det endast är hennes närmaste familj och jag aldrig träffat de tidigare. Eller tänker jag fel nu .

Jag ska fundera på det. 

Sen tänker jag på det här med föräldrar och liknande. Är det bara att släppa, eller det tar tid? Är som sagt rädd att det ska bli 'ältande'. Och vill inte att det ska påverka mig negativt. Å ena sidan har jag byggt upp hela min identitet kring min uppväxt, och skapat en karriär av det, eftersom jag snabbt kan sätta mig in i människors problem och lösa dem. Men för egen del så vill jag bara gå vidare för att kunna komma till nästa etapp i mitt liv. Är ju fortfarande ung (29) men man vill ju kanske inte bli den där damen med nio katter ensam i en stuga mitt i skogen .. även ifall det vore väldigt mysigt 

Sen har jag också märkt att jag jämför mig ofta med människor. Jämför mig med andra med deras familj, att alla har det bättre. Och det är inte bra. För man vet aldrig hur andra har det. Och alla är vi olika och har lever på olika sätt. 

Det känns som att det behöver bli sämre för att bli bättre och som du säger så har detta året inte varit helt ruttet. Det finns ljusglimtar om man bara letar. En sak jag tänker på förutom det du nyss nämnde så har luften, i alla fall i Göteborg varit renare än på länge.

Du gör rätt i att vara hoppfull! Det är jag med och det blir väl lite till vad man gör det till. Antingen väljer man att se allt det dåliga eller så väljer man att se det goda i allting, för allt har en mening, hur hemskt det än kan låta.

Det stämmer nog, fyrverkerier smäller ju också en del men kanske inte lika högt? Vi har problem här omkring med barn och tonåringar som medvetet går och skrämmer folk, fast många roar sig bara men det drabbar ju en massa oskyldiga ändå. Läste igår om en tjej i gruppen för just vårt bostadsområde, hon har en hund som inte ens vågar gå ut på kisspromenader längre. Jag vet inte hur de löst saken men det är ju hemskt att ha det så.