Anonym (Ensambarn) skrev 2020-12-28 20:12:21 följande:
Det är ingen fara. Förstår att man måste fråga för att se helheten.
Vi pratar rätt ofta via telefon, ibland träffas vi. Flera gånger i veckan. Vi har inte planerat något sånt här tidigare så vet inte om hon är sån eller inte men jag litar ändå på henne men det här tyckte jag inte var så bra. Ja vi har ändå en innerlig relation skulle jag vilja säga. Jag vet hennes problem och bekymmer, hon mina. Vi blottar oss inför varandra. Därför hade jag också sett fram emot att fira nyår med henne, om det än bara var för äta middag. Nu när jag frågade om vi skulle planera inför nyår så sade hon att hennes familj och hon bestämt att de skulle fira tillsammans men att jag var välkommen att vara med.
Och det är väl schysst att man blir erbjuden att få joina. Men det känns samtidigt som om man är 12 år gammal igen och ska fira med sina föräldrar där ens föräldrar står i fokus. Vi båda är singlar i barnafödande åldrar, vi är inte i högstadie ålder precis.
Och jag trodde inte hon skulle skriva det nu, såhär på det sättet. Om jag inte skulle frågat då skulle hon inte sagt det liksom? Så ja jag blir ledsen, särskilt när man är rätt ensam. Jag försöker fråga mig själv om jag var henne. Då hade jag i alla fall tagit det med min kompis innan jag bestämde med min familj. Hört om det var OK och att jag redan bestämt med en annan. Nu känns det som om hon väljer sin familj framför mig, och så ska det väl vara, men inte om man planerat något innan. Och jag behöver inte sånt i mitt liv mer, att man bestämmer saker och så håller dem inte det. Inte heller att hon inte hör av sig och frågar samt kommunicerar det. Jag är värd bättre för jag försöker själv vara en god vän tillbaka (även ifall jag har mina brister precis som alla andra!!).
Okej, det här blir långt - sätt dig bekvämt:
Först och främst stort tack för att du delar med dig. Det tolkar jag som, i alla fall visst, förtroende och det är en ära att vinna det.
Sedan måste jag återigen säga att du tycks mig som en vettig, reflekterande person - och känslig, fast på ett bra sätt, empatiskt känslig kanske är ordet.
Så till knäckfrågan:
Din väninna verkar vara av det empatiska slaget hon också, jag vågar nästan lova att hon bara har varit tanklös. Det verkar som om hon har en bra relation med sin familj och då är det svårt att sätta sig riktigt in i vad motsatsen innebär. Så för henne var det nog ingen större grej, vare sig med era planer eller med att bjuda med dig - för henne var det nog firande som firande.
Med det sagt tycker jag verkligen att du ska prata med henne.
Börja t ex med att du är glad över inbjudan, fortsätt lite försiktigt med att ni hade pratat om (för det är nog så hon tänker) och fråga lugnt och vänligt vad som hände.
Jag förstår mycket väl hur du känner och tänker, men samtidigt får jag känslan av att det här kan lösas lätt och galant. Om du vill kan jag dela med mig av ett bra knep från krogen förresten