Här är vi alla vänner.
Vår son är också lite sen, tvåspråkig. För mig går oron och lugnet i perioder. Vi har kontakt med en logoped för säkerhets skull men deras tester är alldeles för avancerade även för andra barn i den åldern. T ex bild av en flicka med ett tomt saftglas, då ska barnet förstå att hon hade saft där förut men att hon nu har druckit upp det. Ska man verkligen kunna tempus när man är tre år...? Min gissning är att det inte är vanligt iaf. Andra gånger misstolkar hon hans svar eftersom hon inte känner honom (t ex hur han gör när han vinkar hej då), hon frågar om föremål eller ord han aldrig råkat på förut osv. Så enligt henne är han ju jättesen men jag tar det med en påse salt. Man märker hans framsteg och det är huvudsaken.
Juicepressen kanske inte var så viktig då ;) Jag hade en sån förut men använde den knappt ändå, det går lika bra med handkraft över en sån där topp :)
Sonen är hemma idag, och resten av veckan, så det blev ett tidigt jullov. 40 graders feber inatt, nu på morgonen 37. Det är inte första gången det händer att han haft tillfälligt så där, funderar på om jag måste ringa en läkare men det går ju över så snabbt så det verkar inte vara något allvarligt väl? Vi fick en ordentlig sovmorgon åtminstone :)
Jag skulle ta det lugnt om jag var du, och jag tycker de där testerna låter väl avancerade för den åldern. Nu har jag bara ett barn men även större barn har väl svårt med tempus ibland? Och tidsuppfattning och sådant.
Juicepressen hade jag gärna använt, men den får inte plats i upphuggna garderoben till kök och därför är den förvisad till hallen. Vi har den i en stor plastpåse och har hängt en kappa över den för att inte svärmor ska se den (var hon som gav den till oss).
Om febern går ner snabbt igen och han verkar pigg och glad i övrigt behöver du inte oroa dig
Se till att han inte blir för varm och att han dricker mycket bara - sova under lakan, utan pyjamas och/eller med fönster på glänt är rätt bra.
Det verkar ha gått troll i det här med diagnoser och jag undrar om det är så lyckat egentligen. Jag menar, på diagnos brukar väl följa behandling och specialanpassning och stödjande lärare och gud vet allt. Om det då från början bara rörde sig om personlig egenskap, ideer eller något annat, då tror jag man riskerar att förstärka beteendet och göra det värre, trots alla goda föresatser. Med det sagt ska naturligtvis den som faktiskt lider av något få hjälp - men jag tror inte någon är betjänt av att man rusar iväg och börjar leta diagnoser.