Här är vi alla vänner.
Det känns som om det på senare år har blivit så vansinnigt lätt att förklara allting med diagnos; jag tror inte att det är så bra.
Och jag har samma erfarenhet som du; jag har jobbat med "äkta" diagnoser, och det är sannerligen något helt annat.
Dessutom har jag träffat en hel del ungar, som enligt sina föräldrar skulle lida av både det ena och det andra, och som därför inte klarade av en hel massa saker, som krävde specialbehandling av skilda slag, osv.
Men, hör och häpna - de ungarna kunde både uppföra sig, duka bord, acceptera ett annat säte i bilen, smaka på nya maträtter, klä på sig och Gud vet allt. Efter lite lirkande ibland, visst, men det gick.
Jag får väl passa på att be er båda om ursäkt; jag menade inte att gnälla eller få ryggen kliad, eller något annat. Jag släppte ut lite ånga bara, inget mer. Om det inte är okej får ni säga ifrån, då hittar jag någon annan ventil.
Som liten fick jag höra att jag bara var ännu en stökig unge och fick inget stöd, varken av skola eller föräldrar. På senare tid har läkarna dock funnit att jag har både det ena och det andra och det säger jag inte för att skryta. Jag kan hålla med om att föräldrar ofta är snabba på att diagnosticera sina barn, men jag känner att de barnen som verkligen "lider", av någonting, för att uttryck mig lite klantigt, faktiskt får den hjälpen de behöver och inte bara stämplas som ännu en jobbig unge.
Hur tänker ni där?