Här är vi alla vänner.
Hahaha jaa det var nog lika bra du berättade :D Så knepigt att du ska behöva få finnar av krämen men det finns bättre som tur är :)
Hej alla, en lugn söndagskväll, jag har passat på att beställa hem lite böcker för ungefär 50 euro och så frakt på det. Det kan det vara värt! Det är trevligt med nya böcker att läsa.
Har ni också såna dagar ibland där allt bara kommer över er? En sån dag hade jag idag. Då tänker jag på allt jag inte har och blir så deppig! Jag försöker att tänka positivt, men det är inte lätt alltid!
Jag har förstått efter att ha varit en tid på det här forumet att jag ofta av andra medlemmar uppfattas som hård, kantig och lite obstinat i mina åsikter och uppfattningar. Och jag har nog en lite annorlunda bakgrund än flertalet på forumet.
Uppväxt med både en mor och far som hade problem med hög alkoholkomsumtion, även om jag inte skulle vilja kalla (kallat) dem för alkoholister. Men de var glada i att festa i tid och otid, ofta även mitt i veckorna.
Farsan misshandlade morsan, i slutet av deras förhållande på daglig basis, så att morsan fick fly med mig hals över huvud när jag bara var 3 år (1980) På den tiden fanns inte samma stöd att få för misshandlade kvinnor så morsan fick fly till min farmor och ta hjälp av sina bröder och systrar för att kunna flytta ifrån honom (farsan hade respekt för dem så när de var med vågade han inte göra något). Efter det ringde farsan dagligen till morsan, när vi hade flyttat till en annan ort, och hotade henne till livet bl.a.
Efter det har morsan bara varit ihop med karlar som druckit mycket och även har velat ha henne att dricka, trots att hon haft ett jobb att sköta. Jag har 3 halvsyskon på morsans sida, och jag fick vara som en ställföreträdande pappa för dem från det att jag var 7 år tills jag flyttade hemifrån i 17-års-åldern. Naturligtvis fick jag ta hand om dem när morsan och hennes karl skulle supa och ha kul, och det var ofta. Då skulle vi hålla oss på vår kant (i våra rum) och inte störa dem. Ofta spelade de hög musik mitt i nätterna så att vi inte kunde sova, varför vi ofta var för trötta för att orka med skolarbetet dagen efter. Läxläsningen blev satt på undantag.
I vuxen ålder fick jag själv alkoholproblem, värre än var mina föräldrar och morsans karlar haft. Därför har jag levt i ett utanförskap i drygt 20 år av mitt 45-åriga liv. Men det blir för långrandigt att berätta om det här. Nu försöker jag komma igen på alla plan. Har börjat Folkhögskola och som volontär på Erikshjälpen bl.a.
Är nog av många att betrakta som en loser, en som missat alla tåg. Men jag kämpar och försöker visa mig som den bästa versionen av mig själv, med blandad framgång. Har varit otursförföljd hela livet och det har såklart färgat mig som person. Det har gjort att jag blivit avundsjuk på de jämnåriga och andra som lyckats så mycket bättre i sina liv. Och den avundsjukan gör mig ofta bitter och på sämre humör. Men jag försöker stila mig och försöker "tänka bort" besvikelser, sorger och ilska.
Jag går på konstkurs, då jag ända sedan jag var barn haft en färdighet för karikatyr- och serieteckning, inspirerad av bl.a. serier som 91:an och Uti vår hage, som var mina favoriter redan då.
Men den här kursen är ju mer inriktad på riktig konst, målningar i akvarell, akryl, olja och att skapa 3-dimensionella bilder med gips.
Och det är sådan konst jag vill utvecklas i.
Jag trivs bra på Erikshjälpen och det är en bra gemenskap, samt intressant att se vad folk lämnar in för grejer och kläder.
Ja, barndomen och uppväxten präglar oss mycket, och då jag går på KBT (terapi) får jag verktyg att ändra mina tankemönster. En intressant utmaning i sig. Man lär sig mycket om sig själv och varför man reagerar som man gör, men lär sig också hitta nya sätt att förhålla sig till situationer och människor i sin omgivning och deras beteenden.
Det jag har svårt för är bl.a. de sociala koderna som råder bland "vanligt" folk, då jag ju tidigare mest varit van vid att umgås med missbrukare och van vid deras jargong och beteenden, som många gånger är mer gränsöverskridande.
Jag har väl till viss del fortfarande lite av den jargongen. Men försöker "slipa ner de hårda kanterna" och försöker bli som folk är mest, utan att fördenskull göra avkall på min identitet, dvs den jag är.
Behovet av att föryngra mig, som jag skrivit lite om i en del trådar här, kommer just av att jag känt att jag slängt bort flera år i missbruk, att jag vill ta igen allt jag gått miste om. Det innebär för mig också en sorts "revival" av yngre år, som jag ser mest som en kul utmaning. Många kvinnor t.ex. anser ju att män som har en bakgrund med olika former av missbruk är "skadat gods" och sådana man ska akta sig för. Därför försöker jag göra allt för att sopa igen spåren av den jag varit, och "restaurerar" mig själv på olika sätt, för att inte framstå som ärrad av min bakgrund, även om jag psykiskt ju faktiskt är det.
Hej på er